Först: Jag har inte läst boken.

Filmen inleds med att Pieter (Andersson) kör hem i regnet efter att ha släppt av sin älskarinna. När hon sms:ar tappar han koncentrationen på vägen, och råkar köra ihjäl en ung kille. Pieter är läkare och kan genast konstatera att pojken är död. Efter visst grubbel kör han sin väg, han smiter. Detta gör förstås att det redan efter ett par minuter in i handlingen finns något att intressera sig för. Nämligen: Hur ska det gå för denne till synes skötsamme man som måste ha fått tillfälligt (?) hjärnsläpp?

Van Veeteren (Wollter) träffar sin son och svärdotter som glatt meddelar att de väntar tillökning. Nu känner inte Van Veeteren sin son särskilt bra, men han verkar ha planer att ändra på det. Men blir avbruten av att sonen blir ihjälslagen. Ännu en fråga att ställa sig: Hur tänker den pensionerade kommissarien hantera detta? Och det är precis vad resten av filmen ger svar på. Smitarens liv, som fullständigt kantrar efter det ödesdigra beslutet, får man följa parallellt. Det ena leder hela tiden till det andra och det kännetecknar effektivt berättande, och är av nöd i den här genren. Om Pieter inte hade smitit från olycksplatsen hade inte det hänt, som lett till att – och så vidare fram till slutet. Händelsekedja alltså.

Bra manliga skådespelare. Bleka kvinnliga diton. Jag begriper faktiskt inte varför man sätter två så till utseendet lika personer i roller i samma film. Kvinnorna är bara...kvinnor, bifigurer. Ewa Moreno (Rexed) tar alla över ryggen hela tiden. Undrar om det ska vara en karaktärsegenskap och om det står i manus. Wollter och Andersson tillhör mina favoriter, de agerar trovärdigt som alltid. Thomas Hanzon har närvaro som den yngre kommissarien Münster, som måste brottas med Van Veeteren i utredningen. Han uttrycker mycket utan att prata, det är begåvning.

Carambole hade varit en mer spännande film om huvudpersonen INTE varit Nessers romankommissarie Van Veeteren, utan en helt vanlig pensionerad polis vars son blir mördad. En fristående film helt enkelt. Just att det handlar om Van Veeteren gör att det känns filmfabrik, när det faktiskt inte skulle behöva göra det. Rockström har skrivit ett tajt och sammanhängande manus, det är nästan värt nån annan än Van Veeteren. Fast så kan man inte tänka! Det är ju Nessers historia. Men ändå…

Att de lever i ett fiktivt land är inget problem på film. Huvudanledningen till att jag inte läser böckerna om Van Veeteren är faktiskt att de fungerar bättre som filmer och tv-serier, tycker jag. Inte minst för att allt inte måste följa svenska regler eller vara millimeternoga vad gäller samhällsfenomen, vilket är befriande. I Maardam har man inga personnummer, bara en sån sak. Helt okay film i sin genre. Det vill säga filmfabrikpolisgenren vars manus bygger på böcker. Den "måste" jämföras med de andra. Wallander x 2, Beck och sen Winter. Jag tror man här har tjänat på att bara ha en manusförfattare i alla fall.