En ofta dragen iakttagelseklyscha vad gäller regissörer som Colin Nutley eller Reza Bagher är att det krävs en utlänning för att fånga svenskheten. Vad nu det är för något. Känns som att klyschans blotta existens lever på antagandet om ett unisont Sverige. En så kallad inverterad rasism, kan man konstatera. När den stora, ofta kallade ”invandrarvågen” inom svensk film dök upp under det sena 90-talet, anordnades det seminarier och debatter kring vad det var som hände. Krönikörer började diskutera etnicitet och svenskhet, och ett tag kändes det som när Kjell Bergqvists 50-talsbegravningsentreprenör i Den bästa sommaren kommenterar: ”Den här negern är ju på riktigt, passa på och titta här nu”. Vad det var frågan om var väl snarare att en viss demografisk grupp plötsligt fick in en fot i filmbranschen. Människor med andra erfarenheter än Ingmar Bergman och Richard Hobert. Regissörer som inte ville göra ytterligare en film om äktenskapsångest eller medelålders navelpillande, utan utforska dynamiken i det svenska samhället och visa var Sverige egentligen håller hus.

Reza Baghers Vingar av glas var en i denna våg av filmer. Och då talar jag om den dynamiska vågen, inte invandrarvågen. Kärlekshistorian emellan Nasli och Johan, mot fonden av en bekymrad och rådvill och mycket omtänksam far, var en säreget stark berättelse. Försoningsscenen mellan Nasli och Abbas demonstrerade utöver det suveräna skådespeleriet även vilken känsla Bagher har för personregin.

Hans nya Capricciosa är ännu en frisk fläkt i det begynnande höstmörkret. 17-årige Henrik (Nilsson) drömmer om en kommande Zlatan-karriär, men får sina planer grusade när mamman dör i cancer och familjen sakta men säkert trasas sönder. Pappan Göran (Lassgård) lindrar sorgen med flaskan efter arton nyktra år. Införstått har han en gång gett upp alkoholen för att vara en god far, men som det visar sig var detta ett löfte till den bortgångna modern. Det är i förlusten en man visar sin stora styrka, intalar Göran sin son. Något som både indikerar att det var mamman som var den starka i familjen, samt att det är Henrik som får axla denna börda. Medan Göran alltmer tappar greppet om sin förmyndarroll, växer Henrik i sin roll som surrogatfar för sina två småsyskon. Problemet är just att han inte är myndig, vilket gör att socialen börjar knacka på dörren.

Capricciosa baserar sig på ungdomsromanen Dubbelspel av Max Lundgren, men med tillägget att fadern i filmen är alkoholist. Ett tema som ofta förekommer som ett birollsproblem i många filmer, senast i Miffo där Carolas alternativ till prästen Tobias är parkbänksalkisen Håkke. Skillnaden är att där Miffo någorlunda okänsligt såg Håkke som en rakt igenom misslyckad figur, får man här se Lassgårds Göran såväl före som efter den stora tragedin. Man får en inblick i sorgens mekanismer och att det kan finnas relevanta orsaker till varför människor resignerar till rusets bedövning.

Skådespeleriet är precis som i Vingar av glas glödande. Debutanten Linus Nilsson övertygar i den centrala rollen som i princip bär upp såväl familjen som filmen. Rolf Lassgård gör en ganska typisk Lassgård-roll (nåja, han är ju inte polis) men med bravur i de små gesterna och speciellt scenerna där han ställs mot Nilssons växande ilska. Och i en mindre roll som Henriks kärlek Elvira glimrar Noomi Norén som känns som en tänkbar syster till Sara Sommerfelds Nasli i Baghers förra film. Ibland misstänker man att filmen ska brista i de två barnskådespelarna som spelar Henriks småsyskon, men även där blir man upprymd och förtjust.

Även om affischerna förtäljer att Capricciosa är en kärlekshistoria, är de centrala ämnena sorg, alkoholism och att hanteras med en förlust. Det hela förvaltas med ett häpnadsväckande tempo och en säkerhet i klippningen. Och kvar i skallen ekar ännu en vacker begravningsscen där sonen springer efter mormors avblåsta hatt i gräset. Helt enkelt den bästa pizzan på vita duken just nu.