Philip Seymour Hoffman fick träna ordentligt innan han kunde börja filma Capote (som för övrigt endast tog dryga månaden att filma klart). Ner 20 kilo blev till slut produkten av allt bantande för att passa i karaktärskostymen. Philip Seymour Hoffman som tidigare har gjort eminenta mindre roller i bland annat Happiness och Magnolia får här blomma ut i sin helhet i en stor huvudroll, det finns inte många scener utan hans närvaro. Hoffman som ofta får ta på sig de lite udda rollerna spelar här den mytomspunne författaren Truman Capote. Filmen kretsar kring Capotes stora verk (som också skulle bli hans sista roman), boken Med kallt blod. En bok som från början skulle vara en artikel för The New Yorker om ett brutalt mord på en familj i lilla staden Halcomb, i staten Kansas. Capote intresserar sig dock allt mer för morden och börjar expandera sin artikel. Han börjar också utveckla en nära relation till en av mördarna, en vänskap som visar sig kommer att bli en vansklighet vid utgången för hans roman. Med kallt blod var en revolution när den 1966 slutligen blev publicerad efter att Capote arbetat i knappa sju år med den. Det var den första riktiga dokumentär-romanen. Filmen problematiserar på ett fint sätt dokumentärens allmänna subjektivitet, vilket här blir väldigt tydligt när Capote faktiskt själv är med och påverkar utgången för hans "sanna berättelse", som sen romanen skall skildra. På så sätt blir filmen självironisk i och med att den är baserad på verkliga händelser.

Det är en genomgående välgjord film på alla sätt som regissör Bennett Miller ger oss. Miller som med Capote gör sitt stora genombrott efter att tidigare ha gjort en allmänt okänd dokumentär om en tour-guide på Manhattan. Filmen arbetar oavbrutet med fast kamera och långsamma scener, likväl utan att bli tråkig. Kameran sätts aldrig i rörelse utan det är statiskt arbete som låter skådespelarna arbeta fritt. På det sättet blir det hela ett minimalistspel in i det minsta. Något som framför allt Philip Seymour Hoffman axlar med stor bravur. Han gör ett minst sagt minnesvärt porträtt av en bitvis ytterst egoistisk och girig Truman Capote som inte skyr några medel för att få sin roman färdig. En annorlunda man som tycker om att stå i centrum och älskar att vara älskad. Vissa scener blir han något överlägsen i sitt spel men hans sociala överlägsenhet känns ändå naturlig för hans karaktär. Man kan inte tycka det är konstigt att Hoffman är nominerad till en Oscar för bästa huvudroll, med all rätt. Om han sen kommer gå därifrån med en i handen, det är en annan sak, konkurrensen är tuff med bland annat David Strathairn (Good night, and good luck) och Joaquin Phoenix från en annan bio-pic: Walk the line.

Något som jag också fastnade för var skildrandet av Capotes sexualitet som något "naturligt". Vad jag menar är alltså att hans homosexualitet inte hade något med handlingen att göra. Detta som kan tyckas ovanligt i amerikansk film där filmer med homosexuella gärna får handla om att de är just, ja, homosexuella. Det gläder mig och jag tycker det är ett framsteg mot ett mer fördomsfritt Hollywood. Som vanligt när en intressant bio-pic kommer upp på biograferna lär Truman Capotes verk börja sälja som smör i solsken. Det är egentligen inte något negativt i det här fallet. Amerikanska klassiker som Frukost på Tiffany’s och Med kallt blod bör nästan finnas i var mans hem. Kommer nog själv slutligen falla för trycket. Capote blir till slut en särdeles intressant historia som aldrig faller i några klyschor utan att direkt ta sig ur dem. Filmen går mot ett ganska väntat slut men tar ett par oväntade vändningar på väg dit. Man måste berömma filmteamet som lyckats göra en sådan kvalitativ film på så kort tid. Den effektiva filmspottaren Hollywoods snabbproduktioner brukar inte allt för sällan vara utan underhållningsvärde. Skönt med undantag. Här levereras en snabbproduktion med både finfint skådespel, bra underhållning och intressanta moralvärderingar.