För 25 år sen bodde Adrian (Christian Magdu) med sin knäppgök till morsa på Bogesunds slott en bit från Fjollträsk. Hans pappa hade dåliga spermier, och då modern inget hellre önskade än en blond, blåögd dotter, gick hon åstad och idkade sexuellt umgänge med Adrian. Resultatet blev varken blont eller blåögt, men väl en inavlad koloss i klänning med tycke och smak för kaniner, Kaninmannen.

Nutid, och våra unga och kåta vänner har hyrt ett hus vid vägens slut över helgen, och nämnda slott ligger på samma väg, sista huset på vänster sida. På vägen dit stannar de och minglar med lokalbefolkningen på Kolonikiosken. Som brukligt är i denna typ av film varnar byfånen dem för att åka till huset vid parkens rand, vilket negligeras av en lätt leende Fluffy (förre Vujermedarbetaren Fredzilla), som är inne och fyller på sitt kaloribehov. Den sista sträckan spelar de nån alldeles förskräcklig techno på bandaren, och Karen ber Mike (de svenska ungdomarna har engelska namn, och pratar faktiskt även nåt som i en del fall påminner om engelska) byta musik. Så han sätter i hennes band i stället, och hon myser. Att det låter precis likadant, möjligen några bpm extra, lägger hon inte ens märke till.

Det går historier om Adrian och hans mamma, och sägnen säger att de dödade barnet. Icke så, han lever i högsta välmåga i en grop på tomten, i vilken Adrian slänger till honom en kanin eller två när hungern sätter in. Distraherad av några stillastående kaniner glömmer tyvärr den slarvige Adrian (som ser likadan ut som 25 år tidigare...) att stänga luckan just denna dag, och Kaninmannen (som ju egentligen är en film från 1990 av Stig Larsson) ger sig iväg på exkursion. Ungdomarna installerar sig i stugan, och nu har det gått en halvtimme av filmen utan att det hänt nåt mer dramatiskt än att Fluffy stoppat i sig en 10.000 kalorier. Mike och Cindy (varför dessa docknamn?) är kåtast av alla och ger raskt efter för köttets lustar. Då borde också dessa dö först, i enlighet med "Lägerseriemördarfilmregel 1A". Fluffy (väldigt sexigt namn) tänder på en feting och skickar in den hårdrövade Trudy rätt in i dimman, och den optimistiske Fluffy börjar kladda på den nerdrogade Trudy så fort hon slocknat. Ska HAN dö först, månne...?!?

Nä, i stället blir det vackra men småflicksfnittriga Alice (boxaren Sofie Norman) som först stryker med, och då har redan mer än halva filmen passerat. Inte ser man mycket heller av dådet i fråga. Därefter är det Fluffys tur, tack och lov, och som straff för att han tog Trudy på lökarna när hon sov blir han stucken som en gris av Kaninmannen. Därefter står resten av våra vänner på tur, och övriga avrättningar är lika trista anrättningar som de föregående. Tempot är enastående segt, ofta rent av stillastående, och någon borde gett klipparen/producenten Anneli Engström en vassare sax och tagit ifrån henne Valiumburken. Replikerna travas på varandra likt timmer, och det engelska uttalet varierar från skakig högstadiesvengelska (Fluffy) till fet New York-dialekt (Cindy i Christina Luomas skepnad). Christina är väl också en av de få (den enda?) som får godkänt för sin insats - och då menar jag inte bara det faktum att hon hade den goda smaken att visa sig halvnaken - så henne ser jag gärna mer av...om ni förstår vad jag menar, nudge nudge, say no more.

Camp Slaughter borde aldrig ha blivit nåt annat än en 20-25 minuter lång examensfilm på nån filmskola, det fanns helt enkelt inte manus för en längre film än så, liksom att regissör/fotograf Martin Munthe helt misslyckats med att skapa någon som helst skräckstämning här. Inte ens som parodi fungerar denna film, därtill är den helt enkelt åt helvete för tråkig. Lite kul är det möjligen när revoltören Karen (Liza Marklunds dotter Annika) får handskas med sin efterhängsna socialassistent ute vid stugan, men det är snabbt övergående. Och varför måste de tala engelska? En bra film hade gått bra att sälja oavsett språk, medan en dålig inte går att sälja bara för att den är på engelska. Och vem fan vill se en svensk film där brudarna badar med kläderna på?

Kom tillbaka, Evil Ed, allt är förlåtet! Var la jag nu The burning nånstans...?!?