Det är väl lika bra att jag klargör vissa saker med en gång. Cabirias nätter är en svartvit film från 1957. På italienska. Den innehåller antagligen inte ett enda ansikte du känner igen. … Så är det någon av er som fortfarande läser? Ah, jag anar en eller ett par. Okej, låt mig då berätta lite mer om filmen.

Fast egentligen borde det väl räcka med att nämna att det är Fellini som regisserat. Fellini är ju faktiskt vid sidan om vår egen Ingmar Bergman allmänt ansedd som den främste europeiske regissören genom tiderna. Med all rätt, enligt min mening. Skillnaden mellan de två regissörerna är emellertid stor. Framförallt: I Fellinis filmer står livsglädjen i centrum, inte ångesten eller grubbleriet. Cabirias nätter är inget undantag, för även om den innehåller en hel del svärta är det i grund och botten en historia om att kunna finna ett leende även då livet är som jävligast. En annan sak som också skiljer Fellinis filmer från Bergmans är att de aldrig känns tråkiga ens för en minut. Handlingen rullar på utan transportsträckor, utan överflödiga pauser för eftertanke, full av intressanta små infall. I detta är Fellini ganska lik serben Kusturica, om man ska dra en parallell till en nu aktiv filmskapare.

Cabirias nätter handlar om den prostituerade Cabiria (spelad av Fellinis hustru Giulietta) som i filmens inledning rånas av mannen hon älskar och kastas i en å där hon är nära att drunkna. En högljudd, storögd kvinna som närmar sig de fyrtio men ännu har en del flickaktig charm i behåll. Hon drömmer om normalitet, om att komma bort från det hårda livet på gatan, fast varje kväll beger hon sig ändå med sin granne Vanda till ett av Roms mer avsides horstråk. Där står hon och pratar med de andra kvinnorna och deras hallickar tills någon kund dyker upp eller de blir ivägkörda av polisen. Ibland inträffar något oväntat, vilket i alla fall bryter vardagstristessen, som när hon blir upplockad av en berömd filmstjärna och får komma med honom hem. Vid ett tillfälle följer hon med de andra prostituerade till en kyrka vars madonnabild sägs kunna bota sjuka och uppfylla folks önskningar. Något av verklig betydelse för hennes liv inträffar dock inte förrän hon besöker en varieté-föreställning där en hypnotisör inför publik lockar fram hennes innersta. I publiken sitter nämligen en man som efteråt söker upp henne för att berätta hur gripen han blev av det han fick se. Som vill träffa henne igen.

Cabirias nätter är kanske ingen av Fellinis bästa filmer, den tillhör perioden före hans verkliga genombrott med filmer som "La Dolce Vita" och "8 ½", men den är antagligen ändå den bästa film du just nu kan plocka med dig hem från videobutikens nyhetshyllor. Filminstitutet som gett ut den på video ska ha all heder av detta och jag hoppas de ger ut fler Fellini-filmer inom en snar framtid, inte minst de ovan nämnda och mästerverket "Satyricon". Hans filmer är så mycket mer förtjänta av videodistribution än de Buñuel- och franska nya vågen-filmer som utgjorde merparten av Filminstitutets utbud förra året.