Efter Vägen ut, Hans och hennes och Miffo kommer paret Daniel Lind Lagerlöf och Malin Lagerlöf med Buss till Italien. Den här gången står de bakom hela filmen själva. Nästan. Malin har skrivit, producerat och varit kostymör, Daniel har varit med och skrivit, regisserat, producerat, klippt och kommit med ursprungsidén. Filmen bygger löst på en egen upplevelse han hade under en resa i 16-årsåldern. Med tanke på deras tidigare filmer hade jag väl nästan väntat mig en komedi. Kanske Sällskapsresan möter Italienska för nybörjare? Det var fel.  Snarare; Italien för nybörjare, om man ser till fotot…som ibland påminner väldigt mycket om en reklambroschyr. Sällskapet är heller inga charterresenärer, de är medlemmar i en kyrkokör. Nu ska de besöka vänorten Domodossola och förväntningarna är både höga och olika. Huvudpersonen Ylva (Livia Millhagen), som är organist, kommer på sin man med att vara otrogen med den unga barnvakten, och med den bilden på näthinnan sätter hon sig på bussen mot Norditalien. Tillsammans med ett gäng vuxna, företrädesvis kvinnor men även två tonårspojkar, Erik och Ruben (Karl Linnertorp och Adam Pålsson), som ser ett lysande tillfälle att få åka på semester gratis genom att gå med i kören tillfälligt.

Ylvas berättarröst talar om vad vi ser i bild, det blir överlastat och övertydligt. Naturligtvis. Man verkar vilja göra en multiplot-historia i voice-over! Ylva berättar om de olika deltagarnas små egenheter och problem. Det är egentligen inte alls rättvist att svenska kvinnor som är, eller känner sig, uttråkade, lite trötta på vardagen och livet, inte ska kunna ”förlösas” av sydeuropeiska män utan att bli klichéer. Det borde kunna gå att göra det på ett nytt sätt. Så icke här. Man snuddar vid många olika ämnen, men lämnar dem rätt omgående. Det var det där med fokus. Betyg sjunker alltid i min bok när jag tittar på klockan under en film, eftersom det betyder att jag av någon anledning inte är engagerad, intresserad eller berörd. Det sjunker ytterligare om jag dessutom blir irriterad, men det blev jag inte under Buss till Italien. Jag gäspade bara ibland. Dels för att jag inte förstår vad det handlar om egentligen. Och dels för att jag inte bryr mig så mycket om Ylva. Det i sin tur orsakas av att hon är svår att få grepp om. Jag lär inte känna henne. Hon är distanserad, vilket förstärks av att hon talar om de andra så pass mycket utan att lägga en enda värdering i det. Helt neutralt berättar hon att matematiklärarinnan inte har varit bakfull på tjugo år. Nähä. När det dessutom är tydligt i bild. Det hade varit charmigare - och framför allt mer personligt - om hon faktiskt haft synpunkter! Ylva är väldigt nedtonad, med undantag för ett par utbrott, det bidrar till distansen.

Ylva försöker komma till rätta med sina tankar kring otroheten och sitt äktenskap under resans gång. En inre och en yttre resa således. Hennes väg korsas av tonårskåte Erik som räknar poäng och funderar över hur han ska få henne i säng, och den mer blyga Ruben som jag gissar är regissörens alter ego. Det blir en smula spretigt när tonårsproblematiken möter den vuxna. Dock är det så ovanligt att vuxna spelar nåt annat än föräldrar till tonåringar på film att det blir ett plus i kanten för just det. Kanske har paret bakom Buss till Italien försökt flirta lite med alla åldersgrupper? Det är en förklaring så rimlig som någon annan till varför man berättar flera historier samtidigt, men tyvärr utan att fördjupa någon så det känns. På riktigt.