Talar man idag om terrorism så tänker nästan alla spontant på islamistiska fanatiker från arabvärlden. För några decennier sedan tänkte man nog snarare på olika militanta vänstergrupper i vår egen världsdel. En av de största och mest aktiva var Röda brigaderna i Italien. Deras syfte var att genom sina aktioner tvinga fram en repression från statsmaktens sida som skulle blotta den italienska statens "verkliga natur", varpå arbetarna skulle resa sig mot denna. Det i särklass mest spektakulära av deras dåd var kidnappningen av den kristdemokratiske premiärministern Aldo Moro 1978. I två månader satt Moro fängslad i en lägenhet medan det politiska etablissemanget vägrade att på något sätt tillmötesgå Röda brigadernas krav. Därpå dödades han.

I denna film ges en till stora delar fiktiv skildring av livet i den lägenhet där han satt fången. Det handlar därvid inte så mycket om de stora politiska frågorna som om hur de inblandade människorna hanterar en extrem situation. Om den gamle Moros plötsliga maktlöshet, om vissa av kidnapparnas moraliska tvivel, liksom om deras motsägelsefulla känslor av triumf, rädsla och besvikelse över att inget händer. I centrum står Chiara, den enda kvinnan i gruppen och den som efterhand kommer att hysa de starkaste tvivlen på det moraliskt riktiga i deras handlande. Hennes förebild i verkligheten heter Laura Braghetti och kom senare, efter att ha hamnat i fängelse för mordet på en universitetsprofessor, att ta avstånd från sitt förflutna. Hon konstaterade då: "Att vara vid liv är en orättvis fördel jag berövat andra. Det var inte symboler jag mördade. Jag mördade verkliga människor." (I fängelset skrev hon en bok tillsammans med en annan kvinna dömd för terrorism, Francesca Mambro. Mambro var dock inte någon rödbrigadist, utan fascist.)

Regissören Bellocchio har gjort ett gott hantverk och han ger historien en extra dimension genom att här och var infoga klipp ur gamla journalfilmer, vilka antyder historiska samband. Efter en viss inledande skepsis beslutar jag mig också för att uppskatta det sätt på vilket han ibland låter verklighet och dröm flyta samman. Bortsett från Chiara görs dock inga försök att ge en djupare förståelse för rödbrigadisternas personliga motiv, vilket i mina ögon är en brist. Det vi får veta om Chiara är att hennes far var en kommunistisk partisan som sköts av fascisterna i andra världskrigets slutskede och att hennes familj som en följd av detta ännu präglas av en viss revolutionsromantik. Men räcker sådant verkligen för att förklara den sekteristiska och närmast religiösa fanatism som präglade Röda brigaderna? Något som i filmen bland annat tar sig uttryck i en scen där alla kidnapparna sitter framför TV-nyheterna och mässar i kör: "Arbetarklassen måste ta makten. Arbetarklassen måste ta makten. ….", som om det vore en besvärjelse.

Det här är förresten inte den första spelfilm som gjorts om mordet på Aldo Moro. 1986 gjorde Giuseppe Ferrara filmen Vredens dagar (Il Caso Moro). Efter vad jag förstått berör denna en hel del det politiska rävspel som enligt många låg bakom etablissemangets ovilja att genom motprestationer försöka få Moro fri. En aspekt av historien Bellocchio knappt alls tar upp.