McQueen. Steve McQueen. De isigt blå ögonen genomborrar minnet och påminner mer om mannen, myten och legenden än någon enskild rolltolkning. Han var en av de få vars själva närvaro skänkte legitimitet åt en film, oavsett handling eller rolltolkning. Och trots att han gjort ett flertal minnesvärda rollprestationer (Getaway - rymmarna, Tom Horn, mfl), så är rollen som polismannen Bullitt i filmen med samma namn inte en av dem. Vad som hade kunnat bli ett spännande polismysterium med politiska spänningstoner utmynnar i stället i en rörig, långsam och oengagerad berättelse om ett mördat vittne och en makthungrig åklagare (infernaliskt spelad av Robert Vaughn) vars stjärnvittne mördas. Mitt i detta har vi då en kämpande Steve McQueen som försöker ersätta en begriplig historia med vetskapen om sin egen coolhet. Men inte ens en filmikons intensiva ögon och oklanderliga hållning kan rädda ett filmiskt haveri som detta, som ju givetvis filmens regissör Peter Yates är ytterst ansvarig för.

Det enda spännande i filmen är den legendariska biljaktsscenen, urmoderscenen för alla efterkommande biljaktsscener, på San Franciscos gator - som Michael Bay givetvis såg sig tvungen att försöka överglänsa i en överdriven sekvens med Nicolas Cage och Sean Connery i början av The Rock. Men till skillnad från Bays extravaganta effektssökeri i den nämnda filmen ligger wow-faktorn i Bullitt inbäddad i bildspråket, och det är en filmisk spänning som genomförs helt i frånvaro av en stämningshöjande musiksättning. Det greppet fungerar dock inte lika bra i första halvan av slutsekvensen på flygbanonrna, då ett rikt musikspår hade kunnat skapa vad som nu är en inte särskilt upphetsande avslutning. Istället kommer musiken först i den andra hälften, och då fungerar det bra. Men i det här fallet är less helt enkelt bara...less.

I filmen finns en del spännande lösningar i bildspråket, men de gör inte nämnvärt för att förändra det faktum att detta är en riktigt, riktigt tråkig film med ett manus som är i total avsaknad av en dramaturgiskt genomarbetad känsla. Istället är det på grund av det häpnadsväckande bra extramaterialet, spritt på två stycken DVD, som man ska inhandla denna specialutgåva av Bullitt. Förutom kommentatorspåret av filmens regissör, en samtida trailer och en dito inför-special om filmen, innehåller den andra discen två excellenta dokumentärer. Den första är Steve McQueen: The essence of cool, som är en nyproducerad dokumentär om just McQueen. Här får vi möta ett pärlband av både samtida och nutida filmmänniskor, inkluderat hans närmaste som berättar och ger oss insikt i mannen bakom myten. Den andra dokumentären har, märkligt nog, inte särskilt mycket att göra med själva Bullitt, utan är en exposé över filmklippningens historia, och det bästa exemplet jag sett till dags dato över att försöka förklara mekaniken bakom filmredigering på ett inte alltför komplicerat vis. I Cutting edge, the magic of movie editing får tittaren genom tydliga exempel från diverse filmer en inblick i det enormt komplicerade pusselarbetet som krävs för att få ihop en film, och även hur ljudsättningen gör sitt till för att skapa en förståelig helhet. Just dessa två dokumentärer är värt att köpa 2-discen för. Själva filmen kan behållas som kuriosa, inget annat.

Fotnot 1 Warners har en urbota korkad inledningsmeny där det tar hela sju klick innan man kan bestämma sig för en svensk textning, varefter man sedan automatiskt förs till till huvudmenyn på DVD:n. Ett sabla trams.

Fotnot 2 Betyget ovan gäller själva filmen, inte DVD-utgåvan som sådan. Vad gäller extramaterialet får det 4 starka Vujer-V:n.