Buffalo Bill and the Indians, or Sitting Bull's history lesson. Så lyder den fullständiga originaltiteln på Robert Altmans skröna om hur det kan ha gått till när sioux-hövdingen och medicinmannen Sitting Bull slog följe med sin forne fiende, William Frederick Cody, alias Buffalo Bill, i dennes Wild West Show under tre år 1885, vid 54 års ålder. Ända till Europa bar det iväg.

I Robert Altmans och hans adepts, Alan Rudolphs, händer blir pjäsen Indians förvandlad till ett stycke satir över USA:s indianpolitik vid den här tiden, efter de stora indiankrigen, och över detta lands besatthet av den "vilda västern". Myten om denna kan sägas ha skapats till stor del av just Buffalo Bill och hans show, med fejkade fältslag och djärva stuntslagsmål som skulle bilda skola i Hollywood inför en begeistrad publik. Här ses han i en ganska romantiserad version, bildskön och hårfager i Paul Newmans skepnad, vilket kan få en att glömma att han var en hängiven indiandödare. Den store, lille hövdingen har med sig sin tolk, Halsey (Will Sampson från Gökboet året innan), som får vara hans röst då han inte pratar engelska. Över huvud taget pratar han inte mycket alls filmen igenom. Bill och Bull har givetvis delade uppfattningar om hur slaget vid Little Big Horn ska skildras, vilket leder till inre stridigheter. Bill viker sig då Annie Oakley (Geraldine Chaplin, 60 år härom dan) annars hotar lämna truppen, och hon är ju en av huvudattraktionerna (och förlagan till musikalen Annie get your gun).

Buffalo Bill och indianerna, inspelad på ett reservat i Kanada, hör inte till Altmans större filmer, därtill är den alldeles för bunden till förlagan. Det märks alltför tydligt att filmen baserar sig på en pjäs. Burt Lancaster spelar Ned Buntline som tydligen var den som skrev ihop en massa historier om Buffalo Bill, vilka villigt publicerades i de stora tidningarna på östkusten. En rollfigur som jag inte förstod mig på alls förrän jag tagit reda på detta faktum. Harvey Keitel spelar en brorson till Bill och Shelley Duvall är president Clevelands nyblivna hustru. Joel Grey från Cabaret syns som showens producent.

Filmen liknar många andra av Altmans, med tagningar från långt håll via teleobjektiv, och ytterst få närbilder. Man känner sig som en iakttagare på avstånd, snarare än en betraktare av själva historien. Den är alltså lika rörig som både den fantastiska McCabe och Mrs. Miller (1971), som ju verkligen lyckades med att avmystifiera westerngenren, och Nashville (1975), en drift med country & westernmusiken, men saknar deras insikt, story, foto..allt! Altmans filmer brukar bli bäst om han tar in andra som skriver manus. I det här fallet hjälpte hans protegé Alan Rudoph till, och han skulle ju komma att göra en hel del intressanta saker på egen hand de kommande 20 åren (den sista tiden har inte varit lika lysande...).