På äldreboendet Skuggiga Vilan i en håla i Texas ligger Sebastian Haff med en knuda på snorren (utslag på penis) och funderar över hur livet gestaltat sig. Han kollar sig själv i spegeln och undrar hur i helvete han - Elvis Presley, the king of rock'n'roll - kunde hamna där, alltmedan den vackra Callie rensar upp efter sin farsa som dött dan innan. Han funderar vidare över det faktum att han inte alls reagerar ens när hon böjer sig framåt och skyltar med ett par minimala trosor. Hur kunde det sluta så illa?

Hans enda polare på "hemmet" är Jack, som tror han är Jack Kennedy, alltså JFK, presidenten som dog för en mördares kulor i Dallas 1963. Att denne var vit och Jack svart bekommer honom inte. I en tillbakablick får vi se hur det gick till när Elvis, trött på hela skiten, en gång för kanske 30 år sen bytte plats med Sebastian Haff, Elvisimitatör, och därefter framlevde sina dagar som just detta, samtidigt som Haff alltså levde som om han var Elvis. Alla köpte det, men när Haff-Elvis dog 1977 kunde inte den riktige Elvis byta tillbaka som tänkt, utan fick fortsätta uppträda och härma Elvis...alltså sig själv. Men för tre år sen trillade han av scenen under ett uppträdande och bröt höftbenet (en del påstår han slog i skallen och blev knäpp samtidigt...). Därav vistelsen på Skuggiga Vilan.

En dag får Elvis sitt kön insmort med medicin, och minsann om han inte får resning plötsligt, till sköterskans något dämpade förtjusning. Detta, samtidigt som enorma kackerlackor börjar invadera hemmet, och Jack påstår dessutom att en konstig figur försökt suga i sig hans själ natten innan. Därtill har denne klottrat på gästmuggens dörr nånting fult om Kleopatra...med hieroglyfer. Elvis tror förstås att Jack är galen, men när han själv följande natt möter en mumie i cowboyhatt och dito boots på muggen övertygas han raskt. Han framför sitt väl genomtänkta budskap till Jack: "Fråga inte vad ditt ålderdomshem kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt ålderdomshem!" En rörd Jack går med Elvis i den stundande kampen mot mumien, denna...Bubba Ho-tep (där Bubba är slang för "en kille från Södern", och Ho-tep ett faraoniskt namn), och filmen närmar sig nu sin kulmen, där Jack i rullstol och Elvis med rollator går till samlad attack i natten mot Bubba.

Detta var filmen Don Coscarelli valde att göra när han inte lyckades lösa finansieringen med Phantasm V (han har gjort alla de övriga fyra), en film han dock ännu ej gett upp hoppet om. Som tröst får vi här se Reggie Bannister från dessa fyra filmer som föreståndaren på hemmet, och Callie spelas av Heidi Marnhout från Phantasm IV: Oblivion. I rollen som Elvis (?) ser vi Bruce Campbell (presentation överflödig) på extra bra humör, medan den åldrade Jack spelas av legendariske Ossie Davis (f. 1917), Spike Lees favoritskådespelare och en levande legend inom både den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen och filmen, där han bland mycket annat regisserade ett par blaxploitation-filmer, däribland fräcka Dö'grävar'n & C:o (Cotton comes to Harlem) redan 1970, nästan precis ett år innan Melvin Van Peebles gjorde sin klassiker Sweet Sweetback's baad asssss song. Direkt därefter gjorde han en film i samarbete med svenskar och nigerianer minsann, där författaren Wole Soyinka (Nobelpriset 1986) spelade huvudrollen i Kongi's harvest, efter en egen pjäs. Dessutom har han spelat med i andras och egna filmer sen 1950. Jag tror dock detta är enda filmen där han slåss mot en redneck zombie.