Nu har Jim Carrey fått storhetsvansinne – igen! Han spelar den sävlige nyhetsreportern Bruce Nolan som ständigt får de mest intetsägande uppdragen, som att bevaka bakandet av världens största kaka. Även om det rör sig om en lokal TV-station i Buffalo, drömmer Bruce om att få bli lika stor som TV-legenden Walter Cronkite. Men när han återigen drabbas av ett bakslag i karriären, tappar han besinningen mitt under en sändning och får sparken. Bruces bitterhet går även ut över hans flickvän Grace som tvingas stå ut med hans ständiga bekymmer och klagomål. Och till råga på allt pissar deras hund på möblerna.

Men Bruces ständiga ondgöranden över Guds gärningar ger till sist resultat. Han lockas till en fabriksbyggnad med kritvit interiör där en ensam vaktmästare står och svabbar golvet. Vaktmästaren visar sig vara ingen mindre än herren själv, och han har lyssnat på sin mest aktive kritiker. Men han är en ganska schysst snubbe och ger Bruce chansen att få låna sin makt för ett tag. För att se om han kan göra ett bättre jobb. Ganska snabbt inser Bruce fördelarna med att få vara herren på täppan, även om lyckan inte varar länge. Att vara Gud visar sig även innebära att man måste besvara en ansenlig mängd böner och visa medmänsklighet. Något som inte är Bruces starkaste sida.

Tom Shadyac, som regisserat Jim Carrey i såväl hans genombrottsfilm Den galopperande detektiven som den senare Liar, liar, har tidigare lyckats finna ett lämpligt format för Carreys vilda minspel. Enmansshow är väl det rätta ordet. Precis som gamla komikerlegender som Chaplin och Keaton lyckades Carrey skapa sin egen komikerstil vilken kortfattat kan beskrivas som överdrivenhet. Men som ett fan anser jag att det nästan vore hädelse att beskriva denna stil på så vis. I hans bättre stunder har det handlat om att leka med vuxenhet och att framhäva det barnsliga. I de flesta fall utan att bli alltför pubertal.

En vecka innan jag såg Bruce den allsmäktige kollade jag på Carrey på Letterman och fick en ond föraning om att han hade tappat stinget. Han var inte speciellt rolig. Och det är illa när det gäller en man som har gjort några av sina bästa framträdanden i TV (t ex på MTV Movie Awards där han år efter år kammade hem bästa komiker-priset, antagligen för att folk inte kunde få nog av hans tacktal).

Bruce den allsmäktige bekräftade mina misstankar. Jim Carrey är inte lika rolig längre. Hans frenesi går på tomgång och tajmingen är stundtals kass. Förvisso är manuset ganska trist och bortsett från den första kvarten efter att Bruce blivit Gud, finns det egentligen inget mer att skratta åt. Dessutom får Carrey finna sig i att bli toppad av birollsskådisen Steven Carell vad det gäller roligaste scenen i filmen (den svårflörtade kritikerkåren kved av skratt i salongen? – Reds anm.). Bara det signalerar att Carrey kanske borde sadla om. Hans mer seriösa roller på sistone har visat att han kan mer än bara humor. Snart kanske drama är det enda han kan.

För övrigt är Bruce den allsmäktige anmärkningsvärt kristen. Den placerar sig någorlunda i den där man-får-ny-chans-av-Gud-och-bättrar-till-sig-genren som då och då blommar upp i Hollywood. Andra exempel är Himlen kan vänta och Livet är underbart, den senare blir även refererad till i Shadyacs film. Men det känns något märkligt att förena Jim Carrey-humor med kristen bönepropaganda, vilket Bruce efter ett tag förvandlas till. Så jag ber er: spara eder mammon till en annan kyrklig film som kommer i höst – svenska Miffo.