Om det är något filmiskt grepp jag verkligen ogillar så är det berättarrösten. Lika mycket ogillar jag klichén "tuff, f.d. polis med alkoholproblem som sadlat om till privatdeckare". Så redan tio minuter in på Brown's Requiem infinner sig de första tankarna på snabbspolning.

Det handlar om denne mer än lovligt klyschige privatdetektiv, Fritz Brown (Michael Rooker), som en dag får besök av den fete och smutsige men osannolikt rike caddien "Fat Dog". Denne erbjuder honom en stor summa pengar för att spionera på den äldre man hans 17-åriga syster lever med. Den äldre mannens namn är Sol Kupferman och han är en klart skum typ. Exakt hur skum återstår dock för Fritz att upptäcka.

Efterhand blir det faktiskt ganska spännande. (Filmen bygger trots allt på en James Ellroy-roman) Intrigen visar sig mer mångbottnad än den först gav sken av att vara. Mina inledande invändningar känns då inte längre lika relevanta. Att debuterande Freelands regi ibland lämnar en del övrigt att önska, liksom delar av skådespelarensemblens insatser, det kan man också ha visst överseende med.

Men tyvärr knyts det hela sedan ihop på ett otillfredsställande sätt vilket ställer fler frågor än det besvarar. Så de sista tio minuterna är mitt intresse åter nere på nästan samma låga nivå som i inledningen.

Den som tycker om traditionella, "hårdkokta" deckarhistorier kan säkert uppskatta Brown's Requiem trots dess brister, men ni andra bör välja något annat att se.

(Till sist: Är Fritz Brown nazist? Ja, namnet tyder ju i alla fall på det. Fritz är slang för tysk och namnet skulle alltså kunna översättas med "brun tysk". En brun tysk är givetvis en brunskjorta (SA), alltså en nazist. Det skulle faktiskt förklara vissa saker. Eller är det bara jag som är paranoid?)