Hip-hopmusik är väl inte musik som undertecknad lockas av. Sånär som på nån gammal LP med Public Enemy på rea har jag inte heller köpt några skivor. Denna form av svart musik intresserar mig helt enkelt inte, kanske för att jag aldrig gillat att dansa (tuffa killar dansar inte...). Nä, ge mig Jimi Hendrix, Muddy Waters, Salif Keita eller Bob Marley - där kan man snacka om svart musik som går/gått till historien och som alltid kommer att finnas tillgänglig, långt efter att de sista av Run DMC:s skivor gått på rea.

Denna film, som haft basketliraren Magic Johnson som verkställande producent, är en hyllning till de klassiska hip-hopartisterna, och filmen är en enda lång uppräkning av namn som jag glömmer lika fort jag läst dem (säkert kul för den invigde, men själv intresserade jag mig bara för de Kraftwerk-samplingar man hörde i början av filmen), utom Grandmaster Flash och Sugarhill Gang då, de senare med sin Rappers delight som startade allt 1979, åtminstone på skivsidan. För hip-hopkulturen och rappingen fick sig en rejäl skjuts framåt redan vid det förra elavbrottet i nordöstra USA, nån gång i juli 1977, the summer of Sam. Folk snodde skivspelare och annan utrustning som de senare använde i sina sound systems på gatorna i Brooklyn eller Bronx, tjuvkopplade till gatlyktorna för elförsörjningen. Det var ju så hip-hopen och rappingen startade, på gatorna, sida vid sida med street-basketen.

Denna historia kunde berättats på ett intressant sätt, i stället får den agera bakgrund till kärleksaffären mellan gamla polarna Dre (originellt, vad...?!?) och Sidney. Vänner sen barnsben delar de kärleken till hip-hopen, och de har bägge funnit sitt levebröd i denna kultur, den ene som journalist och skribent vid nån musiktidning, den andre som skivbolagschef. Den senare hoppar dock av jobbet, då han anser att ägaren sålt sin själ till kitschiga, trendriktiga artister utan hjärta, strax efter att han gift sig med en puma han nyligen träffat, Reese.

Samtidigt träffar Sid en kille, en basketspelare (Magic fick visst ett ord med i leken...) vid namn Kelby. Äckligt trevlig och självgod ser i vart fall inte jag hur de skulle kunna bli ett par, men Sid gifter sig i ren trots med honom. Givetvis går allt sen snett för både henne och Dre, och vi vet redan innan filmen börjar hur den kommer att sluta. Alltså krävs det ett bra manus och bra skådespelare för att den ändå ska kunna bli intressant. Och ja, den har bra skådisar, alla okända för mig (utom rapparen Queen Latifah, som ses i allt fler filmer och som tycks ha slutat göra musik - och slutat bry sig om sin vikt också, för den delen..se upp så du inte slutar som Aretha Franklin!).

Men manuset haltar betänkligt. Allting är så förbannat förutsägbart och tillrättalagt, och de slicka, snygga skådespelarna saknar den rätta gnistan för att filmen ska tända till som drama, vare sig det gäller relationsdrama, komedi eller frågan om det är rätt att sälja sin själ för pengar (svaret är, som vi ju alla redan vet, ett rungande JA). Men för den invigde räcker det kanske med att soundtracket är bra.