Ben Murphy (John Krasinski) har precis förlovat sig med sin käresta, Sadie Jones (Mandy Moore). Sadie har alltid drömt om ett stort, traditionellt bröllop i familjekyrkan och ser därför stormförtjust fram emot den stora dagen. Ett problem är att kyrkan St. Augustine är fullbokad, och i princip bara har en ledig lucka de närmaste två åren. Ett annat problem är att denna lucka infaller redan om ett par veckor. Ytterligare ett problem är att den karismatiske och smått galne pastorn Frank (Robin Williams) vägrar att välsigna det unga paret, innan de har gått igenom hans test för giftassugna. Alla dessa förvecklingar...

Robin Williams fyllde 56 år den 21 juli i år. Visst, den gode Robin börjar bli gammal gubbe nu, men så akut behov av pensionspengar kan han väl knappast vara, att han därför hoppat på den här skiten? Kanske vi ska skicka honom ett sånt där oranget kuvert, så slipper vi se honom i dylika filmer framöver. Vad mer kan jag säga? Jag försöker verkligen komma på ett kasst skämt till om filmen - för att verkligen löjliggöra dess existens - men jag är helt tom. Snälla, snälla - låt mig slippa se ännu en humorfri komedi. Alla intetsägande filmer gör det tråkigt att skriva, allt är bara... slätstruket. Ge mig hellre upprörande genomusla filmer, som det går att såga med ett löjligt leende på läpparna medan lustiga formuleringar sprutar ut. Eller omskakande sensationer till filmer, vars blotta existens skriver recensionen av sig själv.

Samtidigt som jag skriver ovan rader, kommer jag osökt att tänka på Alex Schulmans briljanta sågning av Aftonbladets tv-recensent Jan-Olov Andersson i hans - numera nedlagda - blogg, Att vara Alex Schulman. Jag har länge tänkt skriva några rader om denna - numera klassiska - sågning. Den har sina förtjänster, inte bara för att det i Sverige är en ovanlig företeelse att framföra kritik mot kritikerna. Schulman sätter fingret på något när han för att ge tyngd åt sin sågning av Jan-Olov, hyllar konkurrenten Anders Björkman på Expressen, för hans goda stilistik. För många skribenter handlar det inte om att skriva en informativ och saklig recension, utan istället om att åstadkomma den snyggast möjliga sågningen. Det är alltså inte bara för att filmrecensenter ser djävligt mycket film, som så många låga betyg delas ut. Detta har dock saktliga börjat vända - jag tycker mig se en stadig trend kring ett mer diversifierat tyckande. Faktum är dock; att för att vara subjektivt tyckande, är det påfallande ofta en film får ett unisont bemötande från kritikerkåren. Filmkritik är inte lika med kärnfysik direkt, även om vissa filmvetare nog vill få det dit. Vi på Vujer vill gärna se att vi är lite annorlunda, och hoppas att vi spottar alla finkulturella äckel i ansiktet, genom att ens komma på tanken att recensera filmer som Turkish Star wars, The incredibly strange creatures who stopped living and became mixed-up zombies och Ewoks: The Battle for Endor.

Jag ser lite hastigt tillbaka på mina egna 10-15 senaste recensioner, och ser att jag nästan uteslutande satt tvåor. En tvåa på våran femsiffriga skala är inte så pjåkigt, det är lika med ett godkänt betyg. Bröllopsprovet är dock en etta, därav råder ingen tvekan. Detta trots att jag - likt Jan-Olov Andersson - är en usel stilistiker. Tänk dig då alltså hur provocerande dålig Bröllopsprovet måste vara.