Var kommer barnen in? Den frågan kan man ställa sig när man ser Susanne Biers nya film. Hon har tidigare gjort filmer om familjen, men denna gång är perspektivet ett annat. Bröder är en mångbottnad film om Danmark efter 11 september. Världen har förändrats och verkningarna av den internationella konflikten tränger sig obevekligt in i det vardagliga livet i Danmark. Utifrån bibelns Abel och Kain-drama har Susanne Bier gjort en film om detta faktum.

Den äldre brodern Michael (Ulrich Thomsen) är gift med Sarah (Connie Nielsen) och har två små döttrar Natalie (Sarah Juel Werner) och Camilla (Rebecca Lögstrup). Michael är major i armén och styr med barsk hand såväl sin familj som sina soldater. Däremot avvisar lillebror Jannik (Nikolaj Lie Kaas) varje försök att styra även hans liv. Jannik är en charmig slarver nyss utsläppt från fängelset som tar rätt lätt på livet. Allt förändras emellertid när Michael beger sig till Afghanistan och rapporteras dödad. Sarah och barnen söker stöd hos Jannik som växer med uppgiften. Men en dag återvänder Michael skuldtyngd av sina upplevelser i Afghanistan.

Även om bröderna står i centrum så får filmen mycket av sin nerv och vitalitet ur skildringen av de båda döttrarna Natalie och Camilla. I deras reaktioner och uppförande avspeglas en stor del av de båda brödernas förvandling. Redan den första morgonen som Jannik, bakfull, vaknar upp på familjens soffa är barnen mer fulla av liv än de varit i någon scen tidigare med Michael; tjoandes lagar de pannkakor i det halvfärdiga köket.

Just köket blir inkörsporten till Janniks samvaro med Sarah och barnen, eftersom han bygger färdigt det. När Michael återvänder är köket också det första som systrarna stolt vill visa upp. Den scenen blir rent tragikomisk eftersom Michael varken har kraft eller förmåga att prata med sina döttrar i det ögonblicket. Borta är den major som styrde sin familj med en fast hand.

Genom att lätta upp filmens stämning med en hel del komiska inslag kan Susanne Bier också ställa en del svårare frågor om hur långt vi människor är beredda att gå för att själva överleva. Tyvärr går omdömet vilse i de afghanska bergen och skildringen av Michaels fångenskap är filmens svagaste del. Afghanerna är förvånansvärt endimensionella och våldet onödigt brutalt. Susanne Bier menar själv att våldet i filmen är realistiskt. Den i efterhand pålagda berättarrösten skvallrar ändå om att hon inte kan vara helt nöjd med några av de våldsamma scenerna från Afghanistan.

Annars kan hon med rätta vara nöjd med filmen. Den är flyhänt berättad. Till stor del beroende på att hon lyckats kombinera dogmaestetikens rörliga och närgångna kamera med en rapp och effektiv klippning. Berättelsen skiftar, närmast omärkligt filmen igenom, både plats och stämning. De nästan två timmarna flyger snabbt iväg och till slut så sitter både Sarah och publiken och väntar på att Michael ska berätta om sina hemska upplevelser, så att livet kan gå vidare.