Bringing down the house är den utmärkta, svenska titeln på...ja, ni förstår. Gamle (58) ståupparen Steve Martin, som efter många års TV-showande - och en suverän kortfilm; The absent-minded waiter i regi av Carl Gottlieb, också han komiker som av nån anledning skev manus till Hajen och blev rik på kuppen - debuterade i Bruce Lees Fist of fury några sekunder 1971, innan han 1979 gjorde sin första huvudroll i klassikern Supernollan (The jerk), på manus av bland andra Martin och Gottlieb.

En gång känd som a wild and crazy guy, är Martin numera en respekterad skådespelare med även "seriösa" roller som den i lurendrejarfilmen Den spanska ryttaren på meritlistan. Numera pendlar de komedier han mestadels ändå gör mellan mediokra och usla, och Bringing down the house tillhör åtminstone den förra kategorin. Som nyskild advokat med skattemygel åt kunder som specialområde söker han kärleken via internet, och får kontakt med lawyer girl, som visar sig haft andra kontakter med advokater än dem han tänkt sig. Dessutom är hon inte vare sig smal eller särskilt blond heller. Hennes namn är Charlene, och hon spelas av rapparen Queen Latifah, som har den fula vanan att åka fast för fort- och fyllekörning, marijuanahinnehav och annat, och som idag gör mer film än musik.

Charlene behöver hjälp med att rentvå sitt namn, då hon just kommit ut ur fängelset, villkorligt frigiven för väpnat rån. Den hjälp hade hon tänkt utverka av Steve Martins tillknäppte advokat, Peter Sanderson, som dock inte vill veta av henne. Genom lika delar street smartness och utpressning lyckas hon dock få honom lite mer välvillig. Dessutom har hon ett och annat att lära honom om hur man hanterar barnen vid en skilsmässa. Men denna sidointrig är egentligen bara en banal ursäkt för att fösa samman en svart wiseass mama som pratar gatans språk, med en tajtrövad WASP som nästan håller för näsan när han skiter, och som pratar som en advokat även till sina barn.

Detta har vi sett förr: krocken mellan "de roliga" svarta, och stela, vita amerikaner. Richard Pryor (som tyvärr har gjort sitt, sjuk i MS som han är) och Gene Wilder gjorde ju Chicago-Expressen 1976 och Dårfinkarna 1980, plus några, allt sämre filmer ihop. Och som vanligt är det den vite mannen som ska lära sig bli "cool" av en afroamerikan, för en gångs skull en kvinna som dessutom agerat verkställande producent (man får mer betalt då...). Filmen kunde ju gjort nåt nytt på detta tema, mer än att vi ska skratta åt Peter då han klär sig som en homie med gigantisk mössa, modell julklappssäck, på huvet, ochmed smartass repliker. Detta påminner om det gamla Hollywood, där svarta skådespelare fyllde ut som clowner, oftast med uppspärrade ögon i en extremt överdriven grimas som markerar förvåning, och svarta barn ofta fick hoppa in och dansa nån sorts quick-step eller göra nåt annat "kul" och kuriöst. Det är tydligt att det inte hänt så mycket i Hollywood - eller USA, för den delen - sen dess.

Men visst är Steve Martin rolig när han går på disco och ger sig i lag med homeboysen, och frågar efter kondom då han ska "fjuppa", som det översattes. Men ännu roligare är han när han spelar lismande advokat inför Joan Plowrights rika, gamla kärring, Mrs. Arness, som är på väg att göra honom ensam ansvarig för hennes surt ärvda förmögenhet. Ingen kan väl som Martin spela falskt insmickrande skitstövel, en mask som krälar i stoftet för vem som helst för egen vinnings skull. Faktum är, att samspelet mellan dessa bägge veteraner är filmens största behållning. Det var riktigt kul att se idag 74-åriga änkan till Laurence Olivier (1907-89) på så gott spelhumör i en annars högst medioker komedi, och när hon, vid en middag där Charlene står för hushållet, börjar prata sydtsatsminnen och snart drar loss i en vidrigt "vit" negro spiritual är det stor komik. Jag skrattar så jag håller på att kräkas.

Även Eugene Levy från de tre American pie-filmerna gör hyfsat ifrån sig, och just hans avslappnade sätt att föra sig och snacka de svartas lingo när han stöter på Charlene känns avväpnande naturligt, och inte alls så där tillgjort "titta, nu är jag rolig". Nja, Steve, excuuuuuse me (hans gamla signum och standardursäkt), men du kan bättre än så här.