Det här är en film som man verkligen tar med sig i hjärtat! Det finns både glädje, gråt, kärlek och hat, men framför allt den vackraste av vänskaper!

Breven från Otar handlar om tre kvinnor som bor tillsammans i ett hus i Tbilisi i Georgien. Det är Ada, studenten som inte sett mycket av livet sedan hennes far dog som sovjetisk soldat i Afghanistan. Hon lägger istället ner så mycket tid på studier så att hennes eget liv har fått ge vika. Det är Marina som är moder till Ada, en färgstark och bitter kvinna i 50-årsåldern som ägnar sitt liv åt att sälja saker som hon hittar på gatan. Den kanske mest intressanta karaktären är Eka, mormor till Ada. Hon ägnar stor tid åt sin trädgård och lever ett lugnt liv med sina väninnor på gården.

Marina har svårt att umgås med människor och verkar hela tiden känna sig lite utanför resten av familjen och speciellt när breven från Otar dyker upp i brevlådan. Otar är Marinas bror som flyttat till Paris med förhoppningar om att bli läkare. Han skickar varje vecka ett brev där han berättar om sitt liv. Breven är veckans höjdpunkt för Eka som lyser upp som en sol bara hon får höra det gnisslande locket till familjens gamla brevfack. Ada läser upp brevet för mormodern som knappt kan se och relationen mellan dom är så härlig att jag knappt kan hålla mig från glädjetårarna.

Livet i Tbilisi verkar trots ekonomiska svårigheter ändå vara ett gott liv för dom tre kvinnorna, men när Marina och Ada får reda på att Otar dött ställs dom inför ett dilemma. Dom bestämmer sig för att låta Otar leva och skriver i fortsättningen breven själva, allt för att bespara Eka den sorg som förmodligen skulle bli hennes död.

Filmen är så vacker att det då och då trillar små tårar ner för kinderna och ner i knäet. Jag känner så starkt för den gamla Eka som är så vacker i sin glädje över de inkommande breven. Och för Marina som är så svartsjuk över att hennes bror får så mycket uppmärksamhet trots att han är i ett annat land. Hon försöker trösta sig med män som hon träffar på marknaden, men trots att dom verkar bli förälskade i henne kan hon inte förmå sig att sluta känna sig oälskad.

Regin som Julie Bertucelli står för är verkligen enorm. Det förvånar mig inte att Kieslowski använde henne som regiassistent i två av Trikoloren-filmerna. Ada kan med bara en lycklig blick få mig att vrida mig i stolen och känna att hon tittar på mig, just mig. Vänskapen mellan dom tre kvinnorna är så fin att jag genom att se filmen får ett hopp om livet. Det är så vackert att jag vill hänga upp det på väggen! Jag kan nog säga att jag älskar den här filmen.