"Det är inspirerande för en som inte är döende att se nån annan dö". Må dä...?!? Marlon Brando gör ännu en bisarr biroll att lägga till dem i exempelvis Apocalypse och Förvandlingens ö, här som den perverse McCarthy som, i rullstol och med hästsvans, lirande lite munspel mellan de plattityder han häver ur sig, erbjuder indianen Raphael (Johnny Depp) $50.000 för att låta tortera sig till döds medan McCarthy titar på och filmar. Pengarna ska Raphael se till att de kommer hans familj till godo. Hans fru och två småbarn har fått lida tillräckligt, helst nu när han åter suttit i fängelse och familjen haft svårt att hanka sig fram.

Brave (varför inte Modig...?!?) regisserades 1997 av just Johnny Depp, hans enda regijobb hittills och som blev en halvflopp efter att ha buats ut av delar av publiken vid premiärvisningen i Cannes samma år. Visst, meningarna var delade. De flesta förstod nog symboliken, att den vite mannen mer eller mindre utplånade Amerikas urinnevånare, för att sedan köpa sig fri. Och att Depp var en duglig regissör ifrågasatte ingen. Han, men framför allt den slovenske fotografen Vilko Filac, har fångat det kaliforniska landskapet på ett närmast magiskt sätt, och för Depp måste det ha varit en självklarhet att hyra in Filac, efter att han plåtat först den nyligen videoaktuella Underground, och därefter lika videoaktuella Arizona dream, bägge i regi av Emir Kusturica, och den senare med just Depp i huvudrollen. Tyvärr har han inte lyckats med texten, och om det beror på förlagan av Gregory McDonald (annars mest känd för de två Fletchfilmer som gjorts på hans böcker - den tredje är på gång), eller om manuset av Johnny, hans brorsa Dan och en Paul McCudden är boven i dramat, det låter jag vara osagt. De bägge sistnämnda har i alla fall aldrig jobbat med film igen, och bevisligen har de alla tre släppt iväg ett så pass dåligt manus här och bär alla sin del i skulden.

När Raphael drabbas av plötsligt raseri, biter av han av örat på kontrahenten, Luis Guzmán, varpå han reser sig upp, vrålande och i slowmotion...vad nu? Trodde Depp inte att vi sett Midnight express, eller? Byt ut Guzmáns öra mot en medfånges tunga, så beskriver scenen ovan precis det som hände när Billy Hayes (Brad Davis) blev lite lätt irriterad på sin medfånge nere Istanbul 1978 (synd att de aldrig gjorde en uppföljare som planerat, den skulle handlat om hur Billy Hayes åkte fast igen för haschsmuggling, den gången nere i Grekland, och nu fick han fanimej sitta av tiden). Iggy Pop har medverkat till filmens höjdpunkt (och då åsyftar jag inte hans lilla cameo, utan...), musiken. Hypnotiskt malande oväsen och drömsk sång i en djärv mix lyfter filmen ett snäpp. Men bara ett. Som den kontrasternas film den är, med annars dugliga skådisar som Frederic Forrest och nämnda Brando och Guzmán, nominerades Johnny Depp till den finaste utmärkelsen i Cannes, Guldpalmen, men förlorade till japanska Ålen och Smak av körsbär av Abbas Kiarostami (Iran).

Gregory McDonald (f. 1937) säger sig aldrig ha sett filmen då den aldrig gått upp på bio i USA, eller släppts på video. I Sverige gick den direkt till video 1998, men först nu kan jag alltså återse denna märkliga film på DVD och konstatera att jag inte blir riktigt klok på den nu heller. Kalkon eller kanon? Nja, kanon blir den aldrig men kalkon? Nja...det ligger inte långt bort, mest då beroende på den sliriga dialogen och själva tonen som genomsyrar filmen, där Raphael emellanåt vältrar sig i sötsliskig självömkan medan hans son är lillgammal "karl i huset" när pappa är full. Johnny Depp spelade ju mot Brando två år tidigare, i aptrista Don Juan De Marco, och tog väl en rövare och frågade om inte farbror Brando möjligen kunde tänka sig att ställa upp i min regidebut så fort jag och brorsan skrivit klart manuset, givetvis får du inte en spänn för det är en artsy fartsy-film, och bla-bla...McDonalds första bok att filmatiseras, Runnning scared av David Hemmings 1972, har han heller aldrig sett då den aldrig gick upp på bio i USA, eller ens släppts på video där. Så kan det gå. Nä, se hellre Dead man med Depp, och i regi av Jim Jarmusch. Också det en egensinnig figur, men kvaliteten på hans filmer råder det väl aldrig några tvivel om.