Stackars Frederic Forrest, två gånger i sitt liv har han medverkat i samma film som sin idol Marlon Brando och båda gångerna har hans rollfigur dödats av Brandos karaktär. I Missouri Breaks skjuts han ihjäl av Brandos utflippade prisjägare och i Apocalypse now hugger Överste Kurtz huvudet av honom. Trots det har Frederic Forrest aldrig spelat mot Marlon Brando. Det har helt enkelt inte behövts för att filmerna ska fungera berättarmässigt och illusionen har alltid varit något av det magiska med att kliva in i filmens värld, men i slutändan är det ändå de stora skådespelarna som publiken kommer ihåg och Marlon Brando tillhör utan tvekan till de allra största. Brando är en film som går igenom hans liv från vaggan till graven. Här blandas inslag från hans filmer med tidigare ovisat material och intervjuer med släkt och filmvänner. Det är en tämligen kronologisk redogörelse av hans liv och eftersom det handlar om den store Marlon Brando har man slagit på stora trumman och intervjuat närmare 60 personer. Därför sitter skådespelare som Al Pacino, Johnny Depp och redan nämnde Frederic Forrest och berättar om den store förebilden. De pratar om allt och ingenting, för ofta uttrycker de mer sin personliga beundran än berättar något väsentligt. Det blir lätt så när det handlar om en opersonlig amerikansk teveproduktion och Brando är inget annat än en snyggt förpackad teveproduktion avsedd för TCM.

Det finns många sätt att göra dokumentärfilm, men Brando är tyvärr en standardproduktion av det slag som har blivit alltför vanlig i den amerikanska tevevärlden. Med det menar jag att man tar ett ämne, gör en nödvändig research, intervjuar ett antal i sammanhanget intressanta personer och klipper sedan ihop det hela efter en standardformel, där intervjuaren är osynlig och de som intervjuas aldrig tillåts komma in på några längre resonemang. De senaste åren har jag sett åtskilliga porträtt av regissörer och skådespelare, som följer den här formeln. Det enda som egentligen skiljer Brando från liknande produktioner är att den är större och längre, filmen brer ut sig i 165 minuter. Trots den väl tilltagna tiden och det stora antalet personer som intervjuas blir filmen mer en redogörelse av Marlon Brandos liv och karriär än något djuplodat porträtt. Det är knappast nyfikenhet som präglar regissören Mimi Freedmans sätt att ta sig an denne gåtfulle och karismatiske skådespelare.

I filmen går Marlon Brando från rebell till legend utan att det någonsin hettar till. Hela perioden från genombrottet 1951 i Elia Kazans Linje lusta till Coppolas filmiska helvete 1979 rymmer så många frågor att jag förväntar mig mycket mer än den lama redogörelse som Mimi Freedman levererar. Hon vill aldrig gräva djupare än vad som är nödvändigt och till de ämnen som hon schabblar bort hör Brando förhållandet till Elia Kazan. Vi får veta att Kazan var som en far till Brando och den enda regissör som han lyssnade till under hela sin karriär. Däremot sägs inte ett skvatt om hur han reagerade under McCarthys kommunistjakt under 50-talet och Kazan plötsligt ställde in sig i angivarnas led. Därför saknas en del pusselbitar när filmen går över till 60-talet och börjar prata om den politiskt medvetne Brando som engagerar sig för indianernas och de svartas rättigheter. Brando slipar överhuvudtaget bort alla kantigheter och den kritik som möjligen finns är väldigt nedtonad. I stället lyfts hela tiden Marlon Brandos geni fram. Den tvivlar jag inte på, men det känns lite löjligt att se Robert Duvall rycka på axlarna åt det faktum att Brando mer liknar en tandlös vilsen valross än en galen överste i Apocalypse now. Och att det är okej eftersom han är så fantastisk. Vad Frances Ford Coppola tycker får vi inte veta då han inte tillhör de intervjuade.

Trots allt är det svårt att misslyckas med en film som handlar om Marlon Brandos karriär. Därtill är hans riktigt stora filmer alltför många och hans liv alltför händelserik. Har man inte för stora förväntningar, så är Brando en helt okej film. För alla filmintresserade finns det också en del intressanta inslag som till exempel när Martin Scorsese berättar hur Marlon Brando inspirerade honom till Robert de Niros berömda spegelscen i Taxi driver: Are you talking to me?