Alla har vi någon gång sett ett tv-producerat drama där man i början stolt konstaterar att det vi kommer att få se skett på riktigt, men att vissa ändringar gjorts. I klartext betyder det att man vill ge filmen den extra dramatiska tyngd och trovärdighet som den i själva verket saknar, och inte att man verkligen vill försöka berätta på ett realistiskt vis om vad som egentligen skedde. I Boys don't cry är det annorlunda.

Teena Brandon är en kvinna vars högsta önskan är att vara man. Hon tejpar brösten, klipper sig kort, klär sig och beter sig som en man. Genom en tillfällighet hamnar hon i den lilla hålan Falls City i Nebraska. Där försöker hon smälta in i kompiskretsen bestående av en samling individer som formats av den hopplösa och frustrerade känsla som deras inte alltid så lätta uppväxt skapat. Bland dem träffar hon den vilsna flickan Lana, som hon omedelbart förälskar sig i. Lana besvarar Brandons känslor och de blir ett par. Men det oundvikliga närmar sig. När ska det avslöjas att Brandon i själva verket är en kvinna?

Det märks att debutregissören Kimberly Peirce, som även skrivit manus, vill berätta om något som berör henne. Filmen är helt fri från försköning och dramatiska publikfriande vändningar. Det är rätt igenom en dyster film som ger oss en mörk påminnelse över hur långt vi människor kan gå när något inte stämmer överens med våra referensramar. Ledmotivet är en vacker nedstämd och för filmen passande countrylåt, som även i en oerhört välgjord och intensiv scen framförs i handlingen. Bildspråket är även det oerhört vackert, nästan poetiskt.

Hilary Swank gör en otrolig insats, som också Oscarsbelönades, som Teena Brandon och hon övertygar fullkomligt i rollen som man. Filmen skildrar Brandon på ett sätt som känns verklighetsnära. Hon beskrivs som en person som vill leva i nuet. När hennes kusin påpekar könsbyte som alternativ så slår hon snabbt bort tanken med att det skulle ta för lång tid. Hon vill inte tänka på konsekvenserna som hennes agerande kan utsätta henne för, utan bara omedelbar lycka i varje ögonblick.

Det är det som gör Brandon så fascinerande och tilldragande i Lanas (Chloë Sevignys) ögon. Han inger henne hopp och en möjlig väg ur tristessen och tomheten i hennes vilsna och desillusionerade liv.

Trots att Lana måste insett vid åtminstone ett tillfälle att han är en hon så blundar hon för det faktumet. Kanske för att hon inte vill bryta illusionen som kärleken trots allt är, eller kanske för att hon accepterar Brandon för den han är?

Skildringen av personerna i den lilla småstaden och deras reaktioner mot det som inte passar in i deras bild av hur saker och ting bör vara är inte fullt så fördömande och förenklad som sig brukar, utan i skildringen av dem så finns även en viss förståelse. Det hade varit en enkel utväg att skildra dessa människor som naturligt onda. Här framställs de istället som produkter av ett samhälle som format dem till intoleranta och inskränkta individer, utan att det blir överdrivet framfört.

Här har vi en film som visar den värsta sorten av intolerans mot en annan människa, vi har en film som skrämmer och upprör, vi har en film om hopp, kärlek och om att våga göra det man vill, och vi har framförallt en film som berör en mycket starkt.