Givetvis blev det en skrattfest. Jag skrattade, min vän bredvid skrattade, alla skrattade. Jag fick stundtals ont i käkarna, precis som de övriga dryga 250 åskådarna. Jag har aldrig upplevt sådant bedövande skrattmoln i en biosalong. Man hörde ibland inte dialogen bara för att folk KUNDE. INTE. SLUTA. SKRATTA. Borat!: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan ligger redan etta på biotoppen och kommer nog parkera där ett par veckor framöver. När jag hämtade mina biljetter var kassörskan helt förvånad (vi som bevakat försnacket är väl inte alltför förvånade) över rusningen till filmen. Hon menade på att det var ovanligt att så många salonger var utsålda till sista plats, citat: ”… och då menar jag verkligen till sista plats”. Enligt henne brukade det alltid finnas någon plats över längst ner i hörnen eller dylikt, även vid de största kassasuccéerna. Dock inte nu. Borat har börjat välta biljettkassorna och det är som sagt bara början.

Filmen handlar i kort om Borat Sagdiyev, en kazakstans reporter (Sacha Baron Cohen) som på uppdrag av sin regering far till ”US and A” för att lära sig mer om landet och kulturen, allt för att gynna den inhemska kulturens utveckling. Tidigt under resan blir dock Borat förälskad i Pamela Anderson efter att ha sett ett Baywatch-avsnitt på sitt hotellrum. Han bestämmer sig för att resa tvärs över landet, från New York till Kalifornien för att söka upp henne och be om hennes hand.

Det är fascinerande hur Cohen lyckats bibehålla sin oskuldsfulla karaktär i Borat. Hur han lyckas förbli sympatisk trots alla de brutala förnedringar han slänger ut sig till höger och vänster. Hans missanpassade sociala karaktär tillåter honom att göra precis vad som helst. Det är just poängen med hela filmen. Ingen går säker. I vilket socialt läger Borat än hamnar åker de på sig en dänga. Och visst blir man förbannad och upprörd över alla de fantastiska idioter det landet innehaver. Visst är filmen en fejkdokumentär vilket man såklart ska ha i åtanke när man ser den, vad är autentiskt och inte är en fråga man ofta ställer sig? I vissa lägen råder det dock inga tvivel om hur verkliga personerna Borat möter är och det är då hans komik verkligen får slagkraft. Det kan tilläggas att den mest sympatiske personen i filmen, förutom Borat själv, är en prostituerad kvinna… det säger också en hel del.

Allmänt är filmen mycket mer provocerande än serien. I serien var Borat stundtals brutal, än mindre i England, lite mer i USA men mest i filmen. Det kan ibland bli lite för mycket, trots att filmen är relativt kort (runt 90 min.). Jag saknar mycket av den subtila fysiska humorn Cohen använde sig av, framför allt från tiden i England. Det finns t.ex. en scen i filmen när han åker ned för en rulltrappa och låter händerna glida med hela vägen runt räcket och snubblar över kanten till golvet. Sådana små geniala Cohen-skämt uteblir och ju längre filmen lider, ju mer skrikigt blir det. Det utesluter inte det hela från att vara roligt, dock en annan form av humor. En mer pinsam ”åååh-nej-det-är-inte-sant-han-får-inte”-humor än den rent avskalade fysiska humorn som han också är känd för, förutom alla hans klassiska citat som såklart duggar tätt. Filmen är gjord mestadels för folk som inte sett Borat förut och han upprepar många av skämten från serien. Nu ska jag inte vara så jobbig, sitta här och leta fel. Jag rekommenderar alla att gå och se denna film, även om ni sett Borat innan eller inte. Precis som serien är det en garanterad skrattfest.

PS. För er cineaster kan jag förmedla lite kul sidoinformation. Håll utkik efter musiken (kören) från Zigenarnas tid. Jag flabbade sönder mig när de spelade den… och jag var nog den enda som skrattade just då… DS.