Vad gör man om lever i en stad i Australien där allas liv kretsar kring stålverket där så gott som alla män jobbar? Man satsar på en karriär som… ähum... steppdansare, eller? Det är i a f det som huvudpersonen i denna film gör.

Sean Okden (Adam Garcia) är en ung man som bor hemma hos sin far tillsammans med sin bror. Alla tre jobbar då alltså på stålverket och lever ett hederligt arbetarliv (bortsett från att brodern extraknäcker som biltjuv). Det visar sig dock att bägge bröderna Okden sedan barnsben sysselsatt sig med steppdans hos en haltande helylle-gubbe. Naturligtvis kommer det en man från någon dansteater i Sydney för att få tag på talangfulla dansare. Sean visar sig på styva linan och får åka till den stora staden för att steppa på heltid. Strax innan han åker så träffar han en ung dam som han genast fattar tycke för. Efter att ha rullat runt i sänghalmen en natt så blir dom jättekära och lovar att dom ska hålla kontakten med varandra.

Väl i Sydney lyckas Sean efter ett par veckor komma på kant med regissören och får därför sparken. Under tiden har hans älskling varit otrogen med hans bror efter en våt kväll på krogen. Väl hemma får han reda på detta varpå han bestämmer sig för att sätta upp sin egen steppdans-show.

Låter detta intressant? Ja, då är det nog också det – för dig. För mig var det dock inte det. Jag vill gärna slippa dra hela den traditionella baletten där jag berättar om hur klichéfylld och intetsägande denna film är. Så istället kan jag berätta att om du tyckte att Coyote Ugly (som faktiskt huvudrollsinnehavaren i denna film var med i) var bra av andra anledningar än dom häftiga dansscenerna på bardisken eller dom lättklädda kvinnorna så är detta filmen för dig. För Bootmen innehåller varken häftiga dansscener eller lättklädda kvinnor. För ärligt talat, hur häftigt är det att se på steppdans egentligen? Däremot så berättas, precis som i Coyote Ugly, en historia som får plats på en servett om en person som vill lyckas med det som han / hon brinner för samtidigt som den stora kärleken finnes.

Till sist vill jag ge en eloge till Adam Garcia som lyckas med konststycket att vara lika uttrycksfull som en lyktstolpe. Imponerande!