The grudge (remaken, alltså) var den första filmen för Sam Raimis produktionsbolag Ghost House Pictures; en medioker film, men en effektiv skräckis som framgångsrikt surfade på vågen av asiatiska skräckfilmer och nyfilmatiseringar av dessa. Deras andra film, Boogeyman, baseras dock på ett originalmanus, trots att det är lätt att misstänka motsatsen.

Som åttaåring råkar Tim ut för en fruktansvärd händelse - när Tims far nattar honom, så kommer the boogeyman och tar fadern. Omgivningen tror bara att han har övergivit sin familj och viftar bort Tims upplevelser som fantasier. 15 år senare är Tim en framgångsrik ung man med ett bra jobb och en älskad flickvän, om än med en enorm rädsla för mörka garderober. När hans mor dör, återvänder Tim till sina rötter och till sitt barndomshem där något fasansfullt väntar honom.

I pressmaterialet säger man sig se just asiatisk skräck som inspirationskälla, något som måste vara skitsnack eftersom Boogeyman snarare påminner om något mer inhemskt. Skulle man byta ut ordet "boogeyman" mot "tooth fairy" i stycket ovan skulle man landa direkt på Darkness Falls. Nu är det inget problem, eftersom jag sakta men säkert tröttnat på blöta, svarthåriga småtjejer och Darkness Falls var en överraskande läskig (men kort) berg-och-dalbana, framför allt i inledningssekvensen som man här plagierat i princip bild för bild. Och under en halvtimme eller så är Boogeyman faktiskt spännande.

Regissören Kay som även låg bakom den otroligt underskattade Get Carter, berättar historien med ett snyggt bildspråk; hisnande kameraåkningar och snygga tricks, men någonstans halvvägs in så försvinner musten ur filmen. Plötsligt känns den fruktansvärt repetitiv - det som funkade första gången känns bara trist när man utsätts för samma grepp gång på gång - och historien kommer ingen vart. Ett ödsligt hus har sina tematiska begränsningar och under en lång period bygger man bara upp inför upplösningen, men utan intressanta karaktärer att följa fram till dess.

Man gör samma miss som i majoriteten av skräckfilmer; man tror att det räcker med att rada upp ett par gastkramande scener och att det inte behövs bygga upp fascinerande öden och en historia som inger stämning. Utan engagemang för persongalleriet växer distansen. Det är som att jämföra hur det är att höra om en bilkrasch på nyheterna mot att en av ens vänner eller en själv är med om samma olycka. Framåt slutet tänder det dock till på nytt i en sekvens med originella scenbyten som ekar scener från I huvudet på John Malkovich och The cell, men den lågan släcks så snart specialeffektsmonstret visar sig på riktigt i finalen, och jag undrar om Raimi verkligen börjat producera för att tugga på samma tuggummi som det tuggats på tidigare och som redan tappat smaken.