” They're young... they're in love... and they kill people”. Med den taglinen charmerade Warren Beatty och Faye Dunaway världen. Bonnie tittar ut genom sitt fönster och ser Clyde försöka stjäla hennes bil. Så börjar den skarpsinniga filmen Bonnie och Clyde. Dess genialitet ligger i dess enkelhet. Publiken kastas direkt in i handlingen och det finns inga som helst svårigheter att hänga med i svängningarna, trots att det svänger… och gör det sannerligen.

Det här är filmen om Bonnie och Clyde. Som ett omaka par och som udda bankrånare härjade de på sitt alldeles speciella vis i Amerikanska södern under depressionens tunga tid i USA. De var bankrånare, de var älskare och deras successivt växande galenskap och mördande skulle bli deras brutala undergång.

Precis som när man ser Carlito’s Way eller Scarface så vet man ändå från första rutan att den här resan kommer att bära rätt ner i avgrunden. Men precis som när man ser andra mästerverk som är uppbyggda på samma sätt som Bonnie och Clyde så glömmer man det lika snabbt som tanken och känslan uppstår. Det är ett tecken på skicklig regi och en snillrikt berättad story. Det är precis vad Bonnie och Clyde är. Historien är otroligt välarbetad och manuset är intelligent, väldigt intelligent. Precis som jag talade om innan så är det enkelheten som tydligt talar sitt språk filmen igenom. Jag uppskattar genialism av många de slag, i båda svårhetsgraderna. Allt från avancerade och mångbottnande År 2001 - Ett rymdäventyr till, denna Bonnie och Clyde som nästan toppar facket enspårig och rakt berättade filmer. Man har inte tråkigt en sekund och effektiviteten i filmen är verkligen genomsyrande.

Filmen blev inte bara en publikmässig jättesuccé när den om, den var ytterst banbrytande också. Den bröt stort mot den tidigare Produktionskoden (en kod inom Hollywood som kort innebar att man skulle följa vissa ”lagar” för att tillfredställa bolagen, t.ex. sex, våld etc. var starkt tabu) som låg som ett stort moln över hela Hollywood under den här tiden. Våldet är rått, brutalt och det är realistiskt. Det här var övergången från det innan produktionsbaserade våldet där man hade använt knallpuffrök för att påvisa att någon hade blivit skjuten. Här är det explicit våld rakt igenom med synligt blod och ofta överdrivna nerskjutningar. Penn arbetar också med flera kameror vilket inte heller det var vanligt för den här tiden. Han klippte snyggt ihop scener som hade filmats från olika vinklar med flera kameror, ofta fyra kameror som hade arbetat med olika hastigheter.

Såklart lyser Warren Beattty och Faye Dunaway stort och klart hela filmen igenom. Deras samspelhet är fantastiskt och deras karaktärer är som klippta och skurna för de båda. Dock gör även Gene Hackman en klart minnesvärd roll som medlem i den galna, kriminella familjen Barrow. Samspelet mellan Hackman och paret är fenomenalt. Man kan verkligen se att de har roligt att spela in den här filmen. Kemin fungerar i perfektion hela vägen mot slutet. Bonnie och Clyde blev Arthur Penn’s stora film (denna film som från början var tänkt för den legendariske franska regissören Jean-Luc Godard!). När sedan Penn fick jobbet blev det istället en Godard Jr. som regisserade. Penn har stort inflytande av Europeisk filmskapande i sitt arbete och Godard tror jag han är en stor beundrare av.

De här var paret som visade antihjältar som de senare skulle bli: råa, skoningslösa och utan hämningar. De var barn av en annan tid och de gav oss kärlek och våld i en perfektionsförpackning.