Adoption som intrigmotor känns ytterst sällsynt. Kan de facto inte erinra mig en enda film som cirkulerat kring detta ämne. På så sätt har Lena Koppel skapat en handling med stor potential. Tonåriga Ebba (Gayathri Mudigonda) ägnar sina dagar åt plugget, simning och att hänga med sin bästa kompis Camilla (Nadine Kirschon). I hemlighet är hon dessutom kär i klubbkompisen Erik (Viktor Källander), men förstummas totalt när hon möter honom. En dag finner hon dock en sak som stör hennes "normala" tonårsvardag – ett brev som hennes mamma Anita (Sissela Kyle) gömt undan. Ett brev från hennes biologiska mamma i Indien.

Upptäckten blir inte omvälvande i paritet med att hon inte ens kände till att hon var adopterad. Men vissa minnen väcks till liv av hennes tidiga barndom och lockelsen av att lära känna sitt ursprung blir allt starkare. Eftersom mamma gömt undan brevet så länge och dolt det faktum att den biologiska mamman velat träffa Ebba, bestämmer hon sig för att gå bakom ryggen på morsan och planera för en resa dit. Tillsammans med Camilla börjar hon vaska fram pengar för att få ihop till de dyra biljetterna. Men när det börjar närma sig avresa är det till slut massor av lögner ovanpå varann och plötsligt börjar Camilla tvivla på om hon ska följa med.

På senare år har svenska ungdomsfilmer lagt av med den konstlade friskusheten som präglade 90-talets produktioner, framför allt besläktat med TV-programmets Bullen. Missförstå mig rätt, Bullen var en av SVT:s viktigare ungdomsprogram, men på den dramatiska fronten odlade den en ungdomssyn som i mångt och mycket ville föra fram spralligheten framför allt. Genom Lukas Moodyssons inträde så återuppstod ett mer seriöst fokus på vardagsrealism som knappt skådats sedan Kay Pollak hade kastat in handduken i mitten av 80-talet.

Jag tror inte Lena Koppel har ämnat att göra en känslofattig film som på ytan skrapar på det känsliga temat. Efter halva filmen finns det nämligen en del scener, främst med Kyle, som är ganska laddade. Men dessförinnan så har man präglat filmen med tafflig komik som förstör för filmens bättre hälft. Ebbas och Camillas jakt på pengar känns mest som ett substitut för brist på karaktärsuppbyggnad. Även om både Mudigonda (på det dramatiska planet) och Kirschon (på det komiska) är väldigt duktiga, så kommer deras umgänge i vägen för en mer seriös utforskning av vem Ebba är som person.

Ebba är väl inte enbart en tjej som är kär i en kille och gillar att umgås med Camilla. I koppling till intrigen så är hon väl också en person som plågas av olika möjligheter. Ett ödets nyck som gjorde att hon en gång hamnade på andra sidan världen från var hon föddes. Koppels lek med bollywood-danser som iscensättning av Ebbas drömmar är i detta syfte en smart lösning på saknaden av kulturell tillhörighet. Men istället för att fördjupa sig i Ebbas persona, så blir det tokrolig pannkaka av det hela. Synd på ett så behjärtansvärt ämne och på en kvinnlig aktörstrio som tydligt nog har kompetensen att ta dramat ett steg längre.