De senaste åren har Sverige fått en ny folkrörelse. Alla pratar om det, alla skvallrar om det och alla gör det. Vissa ångrar sig efteråt, andra blir lyckligare. Vad de alla har gemensamt är att de handlar med aktier.

Seth (Giovanni Ribisi) har tidigare hoppat av skolan och driver när filmen börjar ett illegalt casino i sin lägenhet där traktens ungdomar spelar bort sina pengar. Hans far som är en ansedd domare får reda på detta och blir väldigt upprörd. Seth känner en väldig respekt för sin far och vill inte göra honom besviken. Därför blir han väldigt tacksam och glad när han får erbjudandet att eventuellt få börja arbeta på mäklarfirman J.T. Marlin. Han tackar ja, delvis för att vara sin far till lags. Första dan Seth kommer till jobbet så predikar Jim (Ben Affleck) för samtliga nya rekryter att de kommer att få jobba häcken av sig, men att samtliga kommer att ha tjänat en miljon dollar inom ett par år. Nåväl, Seth är hungrig och beredd att jobba häcken av sig. Han visar sig också vara duktig på yrket. Men allteftersom tiden går så ökar misstänksamheten. J.T Marlin är ingen vanlig aktiemäklarfirma. De sysslar med att manipulera kurser för små bolag som ej existerar i verkligheten. På så vis lurar de ovetandes privatpersoner i övre medelklassen att köpa aktier som de rekommenderar. Man erbjuds köpa ett mindre antal aktier i företag som är ”riktiga klipp”, för att göra detta så tar man ut ett enormt courtage för varje avslutat affär. Därefter när kunden fått se att firman vet vad den pratar om så får man köpa en större aktiepost. Och då J.T. Marlin manipulerar upp kursen enormt så blir folk som tokiga och köper för allt vad de äger och har. Seth ställs inför ett moraliskt dilemma när han märker att firman inte har rent mjöl i påsen. Dessutom är rättsväsendet firman på spåret.

Det här är en intressant film i dessa dagar då allt tycks handla om aktier. Kanske tänker ni efteråt, ”Nåväl, tack och lov kan detta inte ske i verkligheten”. Det gjorde jag också tills jag såg ett reportage i ”Uppdrag granskning” på SVT. Där berättades det om olika aktiemäklare i Sverige som hade hand om aktieportföljer åt kunder som förlorade hela livsbesparingar på detta. Det berättades bland annat om en person som överlåtit 300 000 kr, hela sitt livs besparing, till mäklarfirman för att de skulle sköta hans aktieplaceringar. Ett halvår senare så hade kunden en skuld (man hade belånat portföljen). Affärerna bestod av idiotiskt köp- och sälj i aktier med mycket hög risk. Grejen med mäklarfirmor är att de får provision på varje affär. Det spelar alltså ingen roll för dem om aktierna går upp eller ned.

Med ovanstående i tankarna så känns denna film väldigt aktuell och autentisk. Filmens bästa och mest gripande scener är de som handlar om hur en man, med fru och barn, blir lurad av Seth att satsa allt familjen äger och har. Att se mannens ansiktsuttryck när han får beskedet att hans aktier blivit intet värda var plågsamt. Det är i dessa scener där vi får följa hur handeln går till och där vi får se ett offer bakom affärerna som filmen är som bäst.

Men som ni vet så är det få filmer som är perfekta. Boiler Room hör inte till den skaran. Filmen har brister. En är oförmågan att fokusera på huvudhandlingen. Sämst är bihandlingen där vi presenteras för en kärlekshistoria mellan Seth och en sekreterare. För lite tid läggs ned på att utveckla relationen och därför känns den både ytlig och överflödig. Soundtracket består av en samling hip-hoplåtar som känns lika malplacerade som en glaciär i öknen (eller så är det bara fel på min musiksmak). Detta och filmens onödigt snabba klipp är bevis på att debutregissören Ben Younger inte har mod nog, utan istället försöker göra en kommersiellt gångbar film som ska kännas modern och hipp. Därtill ska på minussidan läggas ett slut som inte kändes alltför bra. Det är synd. För detta hade kunnat bli riktigt bra.