Den 6 juni 1968 blev den demokratiska presidentkandidaten, senatorn och tidigare justitieministern Robert "Bobby" Kennedy mördad på Ambassador Hotel i Los Angeles. Han höll på att fira sin primärvalsseger i Kalifornien som kraftigt ökade hans chanser att bli nominerad som det demokratiska partiets presidentkandidat. Ett fruktansvärt våldsdåd satte stopp för det, och med Robert Kennedys död dog för många amerikaner drömmarna om en mer rättvis och förhoppningsfull framtid för deras land. Bobby var en sällsynt politiker som kände med de svaga i samhället och tycktes ha den moraliska kompass som krävdes för att överbrygga de svåra motsättningar som då rådde i USA.

Bobby är dock ingen film som koncentrerar sig på senatorns liv eller eventuella konspirationsteorier kring mordet på honom. Istället få vi följa en mängd olika människor som befann sig vid Ambassador Hotel antigen som anställda eller som besökare dagen för mordet. Regissören Emilio Estevez är uppenbarligen starkt influerad av Paul Thomas Andersons filmer, främst då Magnolia. Precis som den filmen är det här ett lapptäcke över en mängd olika människoöden. Trots att filmen utspelar sig 1968 har människorna ungefär samma problem som de har idag med kärlek, relationer, karriär och åldrande. Några är hyggliga medan andra är mindre snälla. Skådespelarlistan är verkligen imponerande och de flesta känns mer inspirerade än vanligt. Laurence Fishburne gör till exempel sin bästa roll på åratal som en snabbkäftad men tuff kock. William H. Macy i rollen som hotellchefen måste även framhållas då han ännu en gång bjuder på fantastiska ögonblick då han bara med några ögonkast kan förmedla bilden av en oerhörd sorgsenhet. Till och med Sharon Stone är otippat bra som hans pratiga och försmådda hustru. Stjärnorna överglänses dock nästan av de mer okända skådisarna. Freddy Rodriguez från Six feet under gör exempelvis ett så emotionellt fulländat porträtt av en godhjärtad mexikansk diskare, och som borde ge honom alla birolls-Oscars i världen.

Bobby saknar kanske den där lilla gnuttan extra originalitet för att göra den till en modern klassiker, men det är ändå en mycket imponerande film som den gamla 80-talsstjärnan Estevez har gjort. Han tar här revansch för alla fjantiga Disneyfilmer han medverkat i. Vi slipper den vanliga, överdrivna skildringen av 1960-talet, med ett ständigt partajande och allt för mycket hippies. Istället har filmen en sober ton där de förväntningar som Robert Kennedy ingav hänger i luften, samtidigt som människors liv går sin stilla gång. Kläderna och musiken känns dessutom exakt våren 1968, och som tidsskildring är det här ett storverk. Filmens största styrka ligger dock i de dokumentära filmsnuttar med tal och kampanjarbete av Robert Kennedy som klipps in. Det blir plågsamt tydligt hur mycket som gick förlorat med Robert Kennedys död, och hur mycket som kunde ha varit annorlunda om han levt, då dessa visas. Det gör till en sorglig film om krossade förhoppningar, vilket även plågsamt skildras i slutscenerna.