Nostalgi säljer och i takt med att livet snurrar allt snabbare verkar behovet öka. Särskilt de som var unga på 60-talet vill minnas sina vilda ungdomsår med välbehag. Genom åren har musiken och idolerna från 60-talet seglat fram på ett rosenskimrande moln. Boat that rocked bygger vidare på den nostalgiska mytbildningen. Filmen tar oss tillbaka till 1966 och ett England som bara sänder två timmar rockmusik i veckan på statliga BBC. För rocksugna lyssnare blir därför Radio Rock ett naturligt alternativ. Det är en piratradiostation som spelar rockmusik dygnet runt från en båt utanför Englands kust. Radio Rock är en vagel i ögat på den brittiska regeringen, men eftersom radiopiraterna sänder från internationellt vatten kan man inte komma åt dem. Det är ut till den här rockande båten som artonårige Carl(Tom Sturridge) skickas av sin mor(Emma Thompson) efter att ha blivit utkastad från skolan. Hans gudfar Quentin(Bill Nighy) driver radiostationen och av någon outgrundlig anledning hoppas modern att livet ombord ska få fason på grabben. Naturligtvis skolas Carl in i det ljuva livet av besättningen som består av ett gäng egensinniga musikälskare, vilka antingen är nördar eller stora egon. I den här manliga världen har även en lesbisk kokerska smugit sig in. Varför hon hamnat på båten är svårt att få grepp om; hon går mest runt och förklarar att hon är lesbisk, alltmedan grabbarna spelar skivor och kör sitt race med sex, droger och rock´n roll.

Boat that rocked saknar en bärande historia och det händer inte särskilt mycket. Filmen förlitar sig helt på nostalgin och att musiken ska hålla allt samman. Det har fungerat tidigare framför allt i Sista natten med gänget från 1973. I den blickar George Lucas tillbaka på rockens barndom 1962 genom några kaliforniska ungdomars skolavslutning. Allt utspelas under en natt och filmen hålls suveränt samman av diskjockeyn Wolfman Jacks radioprogram. Trots att ett decennium gått spelar Wolfman Jack sig själv, vilket skänker Sista natten med gänget viss autenticitet. Något sådant kan jag inte säga om Philip Seymour Hoffman och Rhys Ifans i The Boat that rocked. Varför dessa 40-åringar har roller som borde ha gått till betydligt yngre skådespelare begriper jag inte. De spelar båtens två populäraste plattvändare, men saknar förutom bra radioröster den ungdomliga entusiasm som krävs. Riktigt patetisk blir det när Hoffmans karaktär The Count en kväll kommer till insikten att just den här tiden kommer att vara den bästa under hans livstid.

The Count är löst skissad på amerikanen Emperor Rosko som var en av de populäraste radiopiraterna på Radio Caroline som är filmens förebild. I bakgrunden finns alltså ett verklighetsbaserat stoff, men regissören tillika manusförfattaren Richard Curtis vill bara underhålla. Han har ingen tanke på att ge oss något annat än ytterligare en feelgood-film. Han har länge varit en av den brittiska komedins ledande personer med succéer som Fyra bröllop och en begravning och Notting Hill. Dessvärre är Boat that rocked trots sitt tacksamma ämne en riktigt seg film. För att få fart på den obefintliga handlingen kommer det med jämna mellanrum båtlaster med vilt vinkande kvinnfolk ut till rockbåten, men liksom det mesta i filmen mynnar det varje gång ut i ingenting. Det är en märkligt livlös historia som Richard Curtis låter pågå i 129 minuter trots att hälften vore nog.