Efter Ciderhusreglerna 1999 och Chocolat 2000 stod Lasse Hallmström på sin absoluta topp (åtminstone kommersiella) som Oscarsaktuell två år i rad (samt som vinnare ena året). Alla ville medverka i Lasses kommande filmer - det var bara för honom att välja och vraka. Därefter kom Sjöfartsnytt 2001, som fick ett minst sagt ljummet mottagande. Det dröjde ända till 2005 innan Hallström återigen blev aktuell med En dag i livet och Casanova. Även dessa hade problem att nå en större publik, även om den mer lättsamma Casanova spelade in en del pengar. När även hans senaste film Bluffen - från förra året - hade det tufft, innebär det att Lasse nu gjort 4 filmer sen Choclat som inte ens har spelat in sin egen budget. En oroande utveckling, som inte alls speglar filmernas kvalité.

I Bluffen berättar Lasse Hallström historien om Clifford Irving, mannen som skrev och fick en fejkad biografi om den excentriske affärsmannen Howard Hughes publicerad. Howard Hughes var en institution i USA, med enormt inflytande och som fortsätter att förbrylla långt efter sin död. Hughes lyckades skapa sig en enorm förmögenhet på film och flyg - två av hans största intressen. Martin Scorseses film The aviator återberättade denna första del av hans liv, där fokus låg på uppbyggandet av ett imperium och skippar den senare delen av hans liv. Hughes blev med tiden spritt språngande galen.

Det måste vara tacksamt att göra en film om Howard Hughes intressanta och sanslösa liv och leverne - Hallströms film är löst baserad på en sann historia. Det är lätt att dras in i handlingen, som äger rum tidigt 1970-tal. Detta från den stund Clifford Irving (Richard Gere) kliver in och avbryter sin förläggare mitt i ett möte, för att meddela att han dagen efter ämnar återkomma och berätta om århundradets bok som han kommer att skriva. Vilket han gör utan att ens ha en tanke om vad han ska skriva om. Han bestämmer sig snart för att skriva en biografi om den största i sin tid - Howard Hughes. Detta utan att ha träffat eller pratat med honom. Allt fabriceras ihop i Irvings huvud, med hjälp av vännen Dick (Alfred Molina) och sambon.

Lasse Hallström har alltid varit stark på skildringar av människan. Hans karaktärer kliver ofta ut ur duken och växer till liv, som en följd av en unik fingertoppkänsla. Ciderhusreglerna och Gilbert Grape är hjärtskärande med den eurofi av känslor som Hallström smakfullt - likt en dirgent - släpper loss. Jag håller dessa två av hans filmer högst! Bluffen är inte där framme och nosar, främst då den inte siktar lika högt. Lasse har med Bluffen gissningsvis haft för avsikt att säkra, med en lite mer lättviktig historia. Det fungerar, Bluffen är ett underhållande hantverk, där det i vissa scener lyfter lite extra. Richard Gere, med färgat hår och lösnäsa, fungerar bra i rollen som den kyligt beräknande Irving, och Alfred Molina som hans räddhågsna sidekick fylld med samvetskval, gör en stabil insats. Lägg därtill ett fantastiskt soundtrack full med för tiden slående hits, i något annorlunda tappning.