Under förtexterna får vi följa kokainets väg från ett latinamerikanskt odlingsfält där fattiga bönder sliter för brödfödan till en liten flygplats i Florida där ett gäng smugglare precis anländer med drogen i stora säckar. Men någon bred bild av narkotikan, handeln, bruket och kampen mot denna á la Traffic är inte vad som ges i Blow. Här handlar det istället om en mans historia. Närmare bestämt om George Jung och dennes uppgång och fall som storskalig knarklangare. En historia hämtad ur verkligheten.

Efter en kort prolog om Jungs barndom i Massachusetts får man följa honom till det soliga Kalifornien i början av 70-talet, där han säljer marijuana med sin fete kompis Tuna för att slippa arbeta. Lite senare börja han att tillsammans med några vänner och sin flickvän som är flygvärdinna föra stora mängder högklassig marijuana tvärs över landet till Bostontraktens alla studenter. Marijuana han köper själv nere i Mexiko och smugglar över gränsen. Pengarna flödar. Men säg den lycka som varar för evigt. Nästan i ett slag tas allt ifrån honom. Han hamnar i fängelse och flickvännen dör i cancer.

I fängelset träffar han dock colombianen Diego som berättar om sina planer att börja smuggla kokain. Det är en drog man vid denna tid knappt hört talas om i USA, men Jung hänger på och snart säljer det vita pulvret som smör bland Kaliforniens rika och vackra. Han och Diego drar in mångmiljonbelopp, han träffar personligen Medellin-kartellens ledare Pablo Escobar, han finner en ny kvinna, får en dotter…

Blow tillför egentligen inte så mycket till gangster-genren, även om Jung skiljer sig från de flesta filmgansters därigenom att han aldrig använder våld, men historien är bra och Ted Demme är, som han tidigare visat inte minst med den underbara Beautiful Girls, en mycket kompetent berättare. I en tid full av formexperiment har han det goda omdömet att helt koncentrera sig på själva historien.

Filmen har dock en del problem. Själv störs jag inte minst av dess anspråk på att vara ”a true story”. Gång på gång kan jag inte låta bli att tänka: Var det verkligen så här det gick till? Är inte detta bara Jungs högst subjektiva eller kanske rent av lögnaktiga förklaring? Fast så tänker jag förstås mer eller mindre ofta framför alla filmer ”based on a true story”. Och ni andra kanske inte alls låter er störas av sådant?

En för just denna film specifik invändning är annars att Jungs förhållande till dottern ges allt för mycket utrymme. Det gör den senare delen av filmen till lika mycket familjedrama som gangsterfilm, och ett högst mediokert familjedrama måste jag tyvärr konstatera. Visst, det är synd om Jung som inte får träffa dottern, men i princip samma problematik har skildrats betydligt bättre på annat håll. Och så är jag inte säker på vad jag egentligen tycker om Johnny Depps insats, där han spelar Jung från tonåren och ända fram till 50-årsåldern. Först hade jag tänkt skriva att han gör ett bra jobb, sedan drog jag mig tillminnes vissa scener där han inte alls övertygade.

Nåja, gillar du gangsterfilmer är Blow trots sina tillkortakommanden en film väl värd att ta med hem från videouthyraren. Varför inte tillsammans med Traffic, för en helkväll på temat narkotika?