Den 30 januari 1972 genomför katoliker en välorganiserad demonstration mot de brittiska ockupationsstyrkorna i den lilla staden Derry på Nordirland. Dock urartar den efter en tid och stenar och flaskor viner genom luften i riktning mot Hennes Majestäts stridsvagnar och soldater; vilka svarar med att avlossa skarpa skott in i massorna av fredstörtande demonstranter. En vild jakt på Derrys civilbefolkning inleds och resulterar i att tjugosex oskyldiga människor skjuts ned på order av kommandocentralen. De vanliga och trevliga människorna som lever under IRA: s mörka skugga blir en eftermiddag vittnen till kallblodiga mord på öppen gata; utförda av soldater – beväpnade i krigets och vansinnets namn. Detta är den bild av vad som i folkmun kom att kallas den ”blodiga söndagen” som regissören Paul Greengrass vill förmedla till sin publik. En mer subjektiv bild av en uppseendeväckande militär aktion får man leta efter. Vad Greengrass passande nog ”glömmer” att nämna var vilka som i själva verket anföll först, inte var det kronans soldater, snarare militanta, katolska, extremister som sökte konfrontering. Istället för att hålla en mer neutral linje till händelsen väljer han att predika om mord på civila och försvara demonstrationsvåld.

Soldater och poliser har otaliga gånger fått utstå spott och spe för sitt sätt att kontrollera demonstrationer och upplopp. I Sverige finns det två tydliga exempel på detta; Skotten i Ådalen 1931 och Göteborgskravallerna i fjol, även om kritik kanske var behövlig i båda fallen uppstod det en oerhört subjektiv debatt kring händelserna som också går igen i Bloody Sunday. Det är beklagligt, speciellt då nämnda film tar på sig rollen som historiskt dokument. Det är en missvisande bild av en upprörande händelse som presenteras. Efter skotten i Derry togs styret av Nordirland över av Londonregeringen vilket skulle sporra den irländska republikanska armén (IRA) till två årtionden av terrorism riktad mot britterna, bland annat det ökända Brighton-attentatet 1984 som nästan dödade Margaret Thatcher och hennes kabinett. Lyckligtvis tar filmen avstånd från allt det som terrorism står för men hyllar samtidigt de demonstranter som kastade sten. Det är en paradox utan like som jag har svårt att komma ifrån. Någonting som imponerar men ändå kan ifrågasättas kraftigt är de stridsscener som porträtteras, de är välregisserade och täta men jag ställer mig ändå tveksam till dem. De verkar stundtals alltför fantastiska för att jag skall kunna sätta min tillit till dem. De skådespelare som har andra funktioner än soldater eller stenkastare får olyckligtvis inte mycket bra material att arbeta med då det smått kaotiska manuset är mer ett politiskt redskap än filmiska riktlinjer (regissören missar inte ett tillfälle att få rikta sin kritik mot det auktoritära brittiska samhället), dessa går på tomgång i Greengrass’ svartvita uppfattning om krig och fred.

Under eftertexternas gång, till tonerna av U2: s sång med samma namn som filmen, presenteras, enligt Greengrass, ytterligare bevis på att skotten klädda i den röd-vita flaggan var avsiktliga. Drottning Elizabeth II har tydligen belönat en av officerarna, som deltog på britternas sida under den där söndagen i januari, med utmärkelser för insatser i kronans tjänst. Vidare har flera brittiska utredningar visat på att soldaterna handlade rätt i att besvara gatstenarna med gevärseld. En viss subjektivitet får man utstå i samtliga krigsfilmer och politiska filmer men detta är extremt; stundtals vämjeligt. Då skotten och kanonmullret i Belfast nu kan vara på väg att återigen trappas upp är denna film det sista som en fredsprocess behöver; en svartsynt film som gör sitt bästa för att riva upp gamla sår.