Dubbelarbetande Clint Eastwood var, tillsammans med Burt Reynolds och Challe Bronson, 70-talets Arnold Schwarzenegger, Mel Gibson och Sylvester Stallone, vad gäller dragningskraft inom actiongenren. Inga likheter i övrigt, dock…

Idag är Clintan 72 år gammal och en aktad filmmakare, med ”vuxna” filmer som jazzbiografin Bird (1988), romantiska Broarna i Madison County (1995) och starka flyktdramat A perfect world (1993) bakom sig. Han har, i mitt tycke, gjort som allra bäst ifrån sig när han tonat ner sin egen roll, eller rent av inte ens medverkat i sina egna filmer, utan nöjt sig med att regissera.

I Blodspår spelar han dock själv huvudrollen OCH regisserar, och då brukar det halta, så även här. Förvisso har Clintan insett att han är gammal nog att vara farfar till de flesta biobesökare idag och spelar här den hjärtsjuke FBI-agenten Terry McCaleb (rena vilda västernnamnet…) som kollapsar då han jagar en seriemördare, och senare måste genomgå en hjärttransplantation. Han tvingas dessutom dra sig tillbaka.

Det visar sig senare att hjärtat han erhållit tillhört en kvinna som mördats vid ett misslyckat rån mot en jourbutik, och nu vill hennes syster att han ska hjälpa henne finna mördaren. Motvilligt ställer han upp, och snart pekar spåren mot den mördare han jagade för två år sen, innan han pensionerades. Dessutom återupptar mördaren sitt värv, efter att ha varit osynlig i två år.

Det ingår förstås i rollen att det är en trött och sjuklig McCaleb vi får följa, men det är också en märkbart trött Clint Eastwood, och även om det är ett habilt verk, är det inget man kommer att minnas någon längre tid. Därtill är filmen – och storyn – alltför konventionell. De som har läst boken menar dessutom att filmen innehåller flera luckor och logiska kullerbyttor som i boken däremot får sin naturliga förklaring.

Manuset är baserat på bästsäljaren Michael Connellys roman från 1998, i sin tur inspirerad av en kompis som genomgick en hjärttransplantation, och därmed upplevde de skuldkänslor som plågar McCaleb. För manuset stod Brian Helgeland, mannen som härom året förstörde klassikern Point Blank (1967) i och med usla re-maken/stölden Payback (1999). För musiken står, som vanligt, Lennie Niehaus.