Tydligen ligger en gammal novell av H. P. Lovecraft som grund för denna historia, som i och för sig är intressant som idé, men som inte fungerar på filmduken eller i TV-rutan. Den handlar om den anemiske John Strauss som blir allt sjukare, och ingen tycks kunna hjälpa honom. Han och hans vackra fru flyttar från Frankrike till en håla i nordöstra Kanada, Van Daam's Landing, då vissa papper tyder på att han skulle vara född där. Kanske sjukdomen är genetiskt betingad, och i så fall finns det kanske någon familjemedlem kvar som kan hjälpa till?

Det visar sig snart att han är född van Daam, är av holländskt påbrå, och att han härstammar från en depraverad adelsfamilj som lämnade Nederländerna 1652, när regenten där beslutade att förbjuda giftermål mellan adelssläkterna, då man upptäckt de genetiska sjukdomar detta kan medföra, som blödarsjuka och missbildningar. Dock lär den siste van Daam ha dött vid en brand 75 år tidigare, och nu står deras stora kåk och förfaller.

Under tiden har mystiska varelser börjat röva bort folk via underjorden, ända sedan man tömde en kyrkogård på kistor. Begravningsentreprenören anklagas för att ha använt sig av för billiga kistor, varför man nu ämnar att begrava om döingarna i nya, fina kistor (som om de bryr sig...). Detta visar sig snart vara ett allvarligt misstag, då de underjordiska fulingarna var beroende av dödkött för sin överlevnad.

Filmen har en mysryslig stämning över sig, med dyster musik av Alan Reeves. Det är bara det att det nästan aldrig lyckas med en film där man tydligt får se de konstiga mutanter som befolkar underjorden. Det blir direkt löjeväckande, och inte blir saken bättre av att mannen som skapat dessa odjur heter Adrien Morot.

Man tycker kanske att man kunde förvänta sig mer av manusförfattarna bakom Alien, Död & begraven, Total recall och Return of the living dead, men om man betänker att de även kläckt ur sig kalkoner som Tobe Hoopers Lifeforce och King Kong lever, blir det genast lättare att förstå.

Filmen och musiken är vackra, liksom Kristin Lehmanns bröst, men icke desto mindre är resultatet ännu en struntfilm med Rutger Hauer i. Dessutom undrar man lite över översättningen, där griffin (grip) översätts med gam. Och så tycker jag man skulle övertagit den brittiska videotiteln, Hemoglobin.