Jag gillar de gamla Hammer-filmerna, helst när de har en så vackert röd lyster som i Blodsmak. Hammer var bara ett litet brittiskt produktionsbolag i mängden ända sen 1950, och inte förrän de gjorde sin berömda nyversion av Dracula 1958, kallad Horror of Dracula i USA för att inte förväxlas med Mysteriet Dracula (1931) av Tod Browning (vars Freaks just släppts på DVD), hände det nåt som var värt att ringa hem om. Med den klassiska sättningen - Christopher Lee som greve Dracula och Peter Cushing som Van Helsing slog man omvärlden med häpnad - utom Sverige och Finland, där den totalförbjöds - och den filmen lade grunden för Hammers många feta år. Det kom uppföljare på uppföljare, och man gjorde nya filmer på i princip alla stora succéskräckisar från 1930-talet utom King Kong (i stället hade man The abonimable Snowman/Snömannen från 1957, och The Gorgon/Förstenad av skräck, 1964). Andra ville ha sin del av kakan, och den stora konkurrenten hette Amicus, som "lånade" inte bara stjärnskådespelare som Christopher Lee, Peter Cushing och Michael Ripper (så passande namn...), utan även husregissörerna Terence Fisher och Freddie Francis. Men man hade å andra sidan en egen husregissör i Roy Ward Baker.

I Blodsmak träffas en trio respektabla män i övre medelåldern på en bordell i utkanten av 1800-talets London den sista söndan i varje månad, under sken av av att de sysslar med "välgörenhet". Den enda välgörenhet de utför är riktad mot dem själva, där de gottar sig åt unga, vackra flickor och slipper sura kärringar och trotsiga barn (det har egentligen inte hänt så mycket på den fronten på 100 år...). De är alldeles förbannat blasé, och bara väntar på att det "ska hända nåt", som vilken annan tonåring som helst. "Nåt" består i detta fall av den utfrusna Lord Courtley (Ralph Bates, 1940-91, i sin debut), som stövlar rätt in i deras orgie och resolut stjäl en av deras tjejer. Här har vi en man som vet att njuta av livet, och som tar för sig! Trion imponeras, men döljer det väl. De sätter sig senare tillsammans för ett järn, och de nyfikna gubbarna berättar att de hört att Courtley är satanist. Visst fan är han det! Och det kan de också bli, så ska de få njuta av saker de inte ens kan tänka sig. Frestande, tänker de, och köper upp sig på lite attiraljer som påstås ha tillhört Dracula själv. Säljaren, Weller (Roy Kinnear, som trillade av sin häst i Madrid 1989 och slog ihjäl sig, 54 år gammal), slängdes av en droska i början av filmen, hamnade ensam ute i skogen strax innan skymningen, och fick där höra ett hjärtskärande ljud, som av en skadeskjuten älg. Det visade sig inte alls vara en älg, men väl Christopher Lee i slängkappa och löständer, skrikande av ångest och smärta i en dödskamp som bara kan sluta på ett sätt.

Nu ska i alla fall kvartetten rafsa ihop prylarna i en katakomb, oklart vems, ta sig ett stop blod från Dracula under det att lorden abracadabrar lite, och på så sätt ska Dracula resa sig från sin grav, precis som i filmen Dracula has risen from the grave/Draculas vålnad (som också släpptes på DVD i onsdags) som föregick Blodsmak med två år. De blir skraja och vägrar slutföra ritualen, och blir gramse på Lord Courtley för att han försöker tvinga dem. Han drack av blodet, däremot, och mår nu så in i helvete dåligt...så gubbarna ledsnar på hans ynkliga skränanden och sparkar helt enkelt ihjäl honom där han ligger och kravlar på golvet i kryptan. Men det är för sent. Dracula har vaknat och intar Courtleys kropp när de andra avlägsnat sig, och sen är det seriemord som gäller - Don't mess with Dracula ! Tyvärr sackar filmen betydligt i andra akten, i mittpartiet. Inledningen där ute i skogen, med Weller som hystas ut ur droskan i full kareta och närapå skiter på sig vid åsynen av den döende Dracula är bäst. Den spektakulära finalen inne i mausoléet är också mycket bra, men däremellan skiner Sasdys TV-såparegi igenom, och filmen förvandlas till ointressant och trist vardagsmelodram med hustrugräl och nosiga barn.

Ungraren Peter Sasdy hade aldrig gjort annat än TV när han gjorde Blodsmak för Hammer. Oj, så läcker denna film är ibland...det är nästan så att man, likt Dracula själv, vill ta ett bett i den och sörpla i sig allt det där oranga blodet som flyter och sprutar. Han har, med rätt liten budget, skapat en oerhört elegant, gotisk skräckfilm, dock ej helt i avsaknad av typisk, brittisk humor, och den stod manusförfattaren Anthony Hinds för. Han var född 1922 och son till Will Hammer, grundaren av Hammer Film Productions Ltd. Hinds ärvde 1957 ensam sin fars andel i bolaget där han vuxit upp och både producerat och skrivit manus till en hel hoper idag ovärderliga skräckklassiker. En del lite för töntiga idag för sitt eget bästa, medan andra fortfarande håller som rysare. Som film betraktat är de alla intressanta, om än bara av ren kuriositet i en del fall. Framför allt mot slutet, det vill säga ett par år in på 70-talet, var filmerna rätt tand- och blodlösa - och ofta tämligen fåniga. Hollywood hade givetvis inte stått med armarna i kors efter Dracula, men hade tydligen ingen aning om hur man skulle möta denna den första Brit invasion (The Beatles och brittisk pop några år senare var den andra...). Det skulle bli annorlunda...men inte förrän efter ett femtontal feta år. I alla fall de första tio-tolv åren gick som på rälsbuss.

Det kom ju en del lyckade rysare från Hollywood på 60-talet, men bara alltför sporadiskt. Filmer som Psycho (1960), Fåglarna (1963) och Rosemary's baby (1968) stod upp bra,  men de var väldigt ensamma. Men sen...Night of the living dead (också 1968), Exorcisten (1973), Omen (1975)...de tog effektivt och obarmhärtigt död på både Hammer och Amicus. Hammer förökte 1974 med en vampyrfilm i kung fu-miljö (!) tillsammans med Shaw Brothers i Hongkong, Legend of the 7 golden vampires, samt hårdkokta actionfilmen Shatter/They call me Mr. Shatter senare samma år. Bägge floppade, trots - eller kanske på grund av - att Peter Cushing var med (den senare filmen totalförbjöds även den i Sverige...). Hammers filmer var nämligen nåt som nu sågs över axeln, och som betraktades som typiskt, brittiskt dammiga, och detta var nåt som avspeglade sig i de forna stjärnornas karriärer. Så kan det gå...! Peter Sasdy gjorde snabbt en näve filmer som än idag är hans bästa. 1971 gjorde han först klassikern Jag, ett monster/ Countess Dracula, med läckra polskan Ingrid Pitt (eg. Ingoushka Petrov, f. 1937), och direkt därefter De blodiga händerna, bägge för Hammer och den senare rejält klippt i Sverige, och totalförbjuden i Finland. Hans sf-rysare Doomwatch från året därpå sågs av få, och var lite av svåråtkomlig kultfilm tills den släpptes på DVD i fjor. Djävulens baby (Monster, I don't want to be born) från 1975 låg rätt i tiden, gjordes för amerikanska AIP, och hade Joan Collins i huvudrollen (Ralph Bates var också med). Efter fräcka weternskräckisen (Welcome to) Blood City 1977, med Jack Palance i strålande form, blev det mest TV för den förre ungraren, som föddes 1935 i Budapest.

Linda Hayden heter förresten sötnosen som spelar gubben Hargoods dotter i Blodsmak, och hon gjorde mest skräck under hela 70-talet, bland annat gjorde hon Satan's skin direkt efter Blodsmak, 1974 spelade hon Helga i Vampira, och 1976 var hon en sjungande nunna i Queen Kong...stackarn. 80-talet ägnades åt Hammers TV-serier, och 90-talet har ägnats åt röstpålägg till TV-reklam. För fyra veckor sen hade hon premiär på Thérèse: The Story of Saint Thérèse of  Lisieux, om en ung nunnas kärleksaffär med Gud (nej, det är inte en porrfilm...), hennes första jobb i branschen på 15 år, och hennes första biofilm sen Pojkarna från Brasilien, 1978. Men hon är inte bortglömd hemma i England. Bland annat tack vare nya Sky horror channel, som regelbundet visar gamla, brittiska skräckfilmsklassiker, har hon återupptäcks av en ny, yngre publik. Här ett smakprov på hennes lena TV-röst.