Tony Scotts förstlingsverk (eftersom han inte fick förtroende att göra Man on fire då...) Blodshunger var det 20 år sen jag såg, på en lätt censurerad videokassett. När den nu dyker upp i bredbild på DVD med perfekt bild men uselt, monofoniskt ljud, frapperas jag över hur mycket yta och hur lite innehåll denna film består av. Tony Scotts reklamestetik genomsyrar hela denna...törs jag säga det, produkt, och den känns på gränsen till löjeväckande. Men den har några förlåtande kvaliteter. Som inledningen.

Att återse en film efter halva mitt liv och direkt känna igen tonerna till Bauhaus Bela Lugosi's dead...ja, det ger mig gåshud. Jag var aldrig nån större fan av Bauhaus (nej, jag pratar inte om byggvaruhuset...), men den låten köpte jag på 12"-singel ("discosingel", som dessa kallades då). Och så dyker den upp som det perfekta ackompanjemanget i den inledande sekvensen där Catherine Deneuves och David Bowies vampyrer jagar presumtiva byten på ett diskotek. Kitsch! Klatsch! Den alltid kyliga Deneuve, här i rollen som Miriam, är tydligen många hundra år gammal men ser inte ut att vara en dag över 100, medan David Bowies John, tack vare elegant och skrämmande make-up av legendaren på området, Dick Smith, åldras 50 år på de två timmar han sitter och väntar i Sarah Roberts (Susan Sarandon) väntrum. Hon forskar i progeria (åldrandet), och anser sig kunna hejda åldringsprocessen på kemisk väg. John väntar dock förgäves, och förpassas, likt dagens sopor, till en kista på vinden där han förväntas ligga och glo intill tidens ände, tillsammans med Miriams övriga, avlagda älskare. Innan dess har det snittats en del strupar, samt har en del ljusrött blod flutit förbi under broarna.

Sarah får ågren för att hon glömde bort John i väntsalen, och söker upp honom hos Miriam. Hon bjuds in till denna, och det står inte länge på förrän de ligger och idkar lesbianskt sex à la Vampyros lesbos (läs mer om denna här) eller nästan vilken film som helst av Jean Rollin (honom kan du läsa mer om här), så om du alltid drömt om att få se fröknarna Deneuve/Sarandon in the flesh - in their prime - så är detta filmen för dig. Men om du vill ha en våldsam vampyrfilm kan du hoppa över denna, då skräcken mest består i fladdrande gardiner och flaxande duvor i slow motion, badande i vackert motljus. Tony, liksom brorsan Ridley, var (och är fortfarande, när priset är det rätta) reklamfilmare till professionen, vilket skiner igenom i hela denna produkt...öhh, produktion. Elegant, visst, men lite småtrist och överambitiöst. Men filmen saknar alltså inte kvaliteter, som utmärkt och återhållsamt spel av Bowie. Tyvärr är han med lite för lite här. Förresten var denna films premiärår, 1983, det år jag såg honom live första gången. Egentligen har jag aldrig intresserat mig för mer än Berlin-trilogin, men när han var på Ullevi 1983 passade jag på att åka upp och se honom. Det lilla man nu såg på denna arena...

Kul också at se Willem Dafoe i sin blott tredje filmroll, efter debaclet med uppblåsta Heaven's gate och klassikern The loveless (snart på DVD!), samt kumpanen vid telefonkiosken, John Pankow, också han i en av sina första roller (även Ann Magnusson skymtar förbi). Lustigt nog medverkade Pankow och Dafoe snart i ytterligare en film ihop, Brottsplats Los Angeles - Änglarnas stad (1985), en av William Friedkins bästa fimer, och missade du den på TV förra veckan får du skylla dig själv. Sen är ju även Dan Hedaya med i filmen, här i ovanligt rufsig och oborstad "frisyr", och en film med Dan Hedaya i kan bara inte vara fel. Likaså bjuder filmen på ett replikskifte som man bara måste instämma i. Sarah har fått ett halssmycke av den egyptiska (!) Miriam, och vid en middag med sin svartsjuke man utbrister han: "Du har just träffat henne och hon ger dig en present?!?" Varpå Sarah svarar: "Hon är den sortens kvinna. Hon är europé!" Just det! Vi européer (och egyptier...) vill ju inget hellre än att springa runt och dela ut Ankh-smycken till folk vi aldrig sett, så är det bara!