När Japan öppnade sig för omvärlden 1860, skickade man ut ambassadörer till Europa och USA. I denna film stoppas den japanske ambassadören på väg till Washington, västerifrån givetvis, av Link (Bronson), Gauche (Delon) och deras mannar. De rånar tåget på en massa guld, men Gauche kan inte låta bli att även stjäla den japanske kejsarens gåva till den amerikanske presidenten, ett Mikadosvärd, vilket svärdets två väktare, bägge samurajer, inte kan tolerera. Tyvärr för dem, för Gauche skjuter direkt ner den ene av dem. Dessutom förråder han Link.

Gauche (som betyder "vänster" på franska, han är vänsterhänt) lämnar vad han tror är en död Link, men denne repar sig och svär att vinna tillbaka guldet. Kejsaren ber honom rädda svärdet också, och att han ska slå följe med den överlevande samurajen, Kuroda (Mifune). Sagt och gjort, men det är en i allra högsta grad motvillig Link som åtar sig att ledsaga Kuroda till Gauche. Han gör allt han kan för att bli av med honom, men mot en vältränad samuraj, en av de sista, står han sig slätt utan revolvern. Så tillsammans når de fram till den bordell där både Link och Gauche har sina fjällor. Link har det mysigt med Pepita (spelad av fransyskan Capucine, eg. Germaine Lefebvre, 1931-90), medan Mifune nojsar med en mamacita vid namn Maria. Därefter kidnappar Link Gauches tjej Cristina och trion drar iväg och väntar in Gauche och hans anhang.

Involverade i denna story är även fientliga comanche-indianer, och i slutet av filmen uppstår en slutstrid mellan dessa och de forna vännerna, som åter står på samma sida i kampen mot den gemensamma fienden. Filmen har hela tiden haft glimten i ögat, men nog kunde den bjudit på lite fler kulturkrockar mellan Link och Kuroda, USA och Japan, västerländskt och österländskt. Och varför bjuds vi inte på några skämt om de grodätande fransoserna? Över huvud taget tycker jag filmen missar en massa bra tillfällen att plocka poäng. Den nedlåtande synen på kvinnor och indianer ger jag inte heller mycket för.

Terence Young gjorde en gång tre av de fyra första James Bondfilmerna. Den tredje däremot, och en av de allra bästa någonsin, Goldfinger, vägrade han regissera för att han inte fick procent på intäkterna. I stället gick regijobbet till Guy Hamilton, som senare regisserade tre Bondfilmer till. 1971 regisserade Young denna europudding, med franska, italienska och spanska pengar, och med en amerikan med litauiskt påbrå (Bronson), en fransman (Delon), en japan (Mifune), en schweiziska (Urusla...f'låt, Ursula Andress) och en fransyska (Capucine) i huvudrollerna. I en mindre roll syns Luc Merenda som Chato (som lustigt nog var en del av namnet på en en Bronsonfilm året därpå, Chatos land), som ju tog steget upp som huvudrollsinnehavare i Sergio Martinos smått klasiska polisaction The violent professionals, såväl som hans giallo Torso två år senare.

Blodröd sol blev den sista från Charles Bronsons (1921-2003) europeiska sejour, och är ingen av de bättre.