Torkild bjuder ut sin flickvän på restaurang, han firar sin 40-årsdag, hon dumpar honom. Hon har fått nog av hans löften om att sluta i gangsterbranschen, hon vill gå ett steg vidare i livet och bilda familj.

Anders Thomas Jensen långfilmsdebuterar här, har tidigare skrivit manus till bland annat I Kina käkar dom hundar och till dogmarullen Mifune. Endast 28 år gammal är han och tog i fjol hem en Oscar för kortfilmen Valgaften. Blinkande lyktor jämförs med Tarantinos Pulp Fiction, själv kommer jag i första hand att tänka på Fargo av bröderna Coen som liksom Blinkande lyktor är en mycket bra film.

Torkild har skuldsatt sig hos den respektingivande Färöingen, för att minska på lånet skall han göra en stöt på ett kassaskåp där det ligger 4 miljoner och väntar. Till brottsplatsen tar han med sina ständigt närvarande gangsterkompisar Arne, Peter och Stefan som ställer till mer än vad de gör nytta. Kuppen går bra och Torkild och company tycker sig bättre behöva slantarna än Färöingen och sticker därför med dessa i högsta hugg. Naturligtvis pajar bilen och flykten fortsätter till fots in mot den djupa skogen. Bakom granar och barr finner man ett övergivet gästgiveri där man ankrar. De bunkrar upp stället för att ligga lågt i ett par veckor innan det bär iväg till Barcelona. Tiden fördrivs med TV-serien Matador, dansk poesi samt med att jaga både ripa och ko. Veckor går och eftersom Torkild ändå uppnåt åldern 40 så känner han mer och mer att han vill ha något beständigt i livet, en fast tillvaro, ett eget ställe. Pengarna från stöten kommer väl till pass när Torkild får den brigtha iden att starta upp ett eget värdshus med namnet Blinkande lyktor.

Torkild, Arne, Peter och Stefan är vänner sedan barnsben och verkar vara ömsesidigt beroende av varandra, på något sätt utgör gruppen en trygghet som förmodligen aldrig fanns under deras barndom som filmen ständigt återblickar till. Alla lider av en kraftigt våldsbenägen läggning, men detta är fullt förståligt med tanke på vad deras föräldrar gjort mot dem i form av såväl fysisk som psykisk misshandel under årens lopp.

Rollistan är en dansk godispåse, Sören Pilmark från Riket, Mads Mikkelsen från Pusher och Bleeder, Ulrich Thomsen från den suveräna Festen. Sen har vi tjejerna, Sofie Gråbol från Nattvakten och Mifune och sist men framförallt inte minst Iben Hjelje från Mifune och amerikanska High Fidelity. Färöingen spelas av svensken Peter Andersson och han är inte speciellt bra här, men det spelar ingen större roll för det goda överväger.

Där här är en lysande debut av Jensen, han har lyckats med det näst intill omöjliga att blanda action och humor, krydda med en bra dialog samt garnera med intressanta karaktärer som dessutom innehar själ. Gång på gång blir jag imponerad av dessa danskar och deras filmkonst och kunnande, tänk om vi svenskar kunde göra något liknande, åtminstone en gång.