Nästa år går Olympiska spelen i Peking och under en månad kommer världens blickar att riktas mot Kina. Återigen ska världens elit samlas för att avgöra vem som är störst, bäst och vackrast. I en allt mer individualiserad värld kämpar perfekta kroppar numera om att bli egna varumärken. De Olympiska spelen har fjärmat sig allt mer från pionjären Pierre de Coubertins tankar om gemenskap och vikten av att delta. Men elittankarna från sportens värld har även smittat av sig på vårt samhälle som helhet. Därför är det skönt att se en film som Blindsight. Det är en dokumentärfilm som tar oss med till Tibet och lyckas få fram andra perspektiv på utmaningar än rent elittänkande. Blindsight är en film om bergsklättring och skildrar sex tibetanska ungdomar klättring upp mot Lhakpa Ri, en bergstopp bredvid världens högsta berg Mount Everest. Det annorlunda med den här expeditionen är att ungdomarna är blinda och långt ifrån några äventyrare. De tillhör samhällets utstötta för i Tibet tror nämligen många att blinda är besatta av onda andar och ser ner på dem.

Anledningen till att de blinda ungdomarna bestiger Himalayas höjder stavas Sabriye Tenberken och Erik Weihenmayer. Det är två väldigt olika personligheter som båda är blinda. Grovt kan man karakterisera Sabriye Tenberken som en viljestark tysk idealist och Erik Weihenmayer som den amerikanske hjälten. Hon kom på häst till Himalaya 1997 och grundade den första skolan för blinda i Tibet liksom organisationen Braille Without Borders. Han blev den 25 maj 2001 den första blinda personen att nå toppen av Mount Everest. Sina erfarenheter från den trippen och livet som blind beskrev han i boken Touch the Top of the World. Efter att ha läst boken kände Sabriye att deras livsfilosofi liknade varandra och bjöd in honom till skolan. Men istället för att bara besöka tonåringarna föddes tanken på att klättra upp i Himalaya med de blinda tibetanerna hos Erik. Hans förhoppning var att klättringen skulle stärka deras självförtroende på samma sätt som han själv i tonåren byggde upp sitt genom bergsklättring med sin far. Sex blinda ungdomar på skolan nappade på idén och så var äventyret igång.

Det är en fascinerande historia som berättas och vi får vara med från början till slut. Däremot överraskar Blindsight genom att inte vara den heroiska berättelse som man kanske förväntar sig. Klättringen mot expeditionens mål Lhakpa Ri som ligger på nästan 7 000 meters höjd är visserligen farofylld, men filmen koncentrerar sig mer på sociala biten än den äventyrsfyllda. Det är nämligen en salig blandning av människor som ger sig ut på färden och de har helt olika förutsättningar och mål med klättringen. Erik kommer med sitt team som består av vältränade målinriktade amerikaner som är oerhört erfarna bergsklättrare. De unga studenterna däremot har ingen erfarenhet alls och får börja med att lära sig grunderna. När klättringen väl börjar visar det sig att skillnaderna mellan ungdomarna både fysiskt och psykiskt är stora. Dessutom ökar gapet mellan de starkaste och svagaste ju högre upp de kommer och luften blir allt tunnare. Erik inser att hans plan att ta upp alla till Lhakpa Ri kanske inte går att förverkliga och att de svagaste kanske måste skicka ner. Men splittras gruppen, så förfelas hela syftet med klättringen. För Sabriye handlar klättringen i första hand om gemenskap inte om att nå bergets topp. Hon är den sorts människa som inte tvekar att använda ordet solidaritet och för henne har ordet en verklig innebörd.

När Erik förlorade synen vid tolv års ålder var det inte mörkret han var rädd för utan hamna utanför gemenskapen och glömmas bort. Nu när han är en firad och respekterad idrottsman som efterfrågas av allehanda TV-program så behöver han inte oroa sig för det. Men uppe i bergen hamnar han plötsligt i en delikat situation med sina teammedlemmars målinriktade inställning på ena sidan och Sabriyes tankar om gemenskap på den andra. Hur det slutar tänker jag inte avslöja, men Blindsight gör mig riktig glad och att ungdomarna sjunger Happy Together medan de vandrar längs de steniga lederna är bara i sin ordning. Det här är en riktig glädjebomb som rör mig till tårar.