Jag är faktiskt ganska så förtjust i de två första Blade-filmerna måste jag erkänna. Stor filmkonst är de givetvis inte, men är det bara en stunds macho actionunderhållning man är ute efter så har jag svårt att komma på vad som skulle vara särskilt mycket bättre. Det både skjuts och sparkas, Wesley Snipes ser cool ut och bakom all action har det funnits en hjälpligt fungerande handling. Och kan vampyrer någonsin vara helt fel? Nej, just det! Mina förväntningar på del tre var därför högt ställda och att andra kritiker vid biopremiären sågade filmen dämpade dem inte särskilt mycket. Men tyvärr måste jag efter att ha sett Blade trinity konstatera att detta helt klart är den sämsta filmen i serien.

För er som inte sett de tidigare filmerna kan berättas att huvudpersonen Blade är en slags halvvampyr vilken vigt sitt liv åt att bekämpa de riktiga vampyrerna. Något han också gör med den allra största framgång, varför dessa i denna films början gillrat en fälla för honom. De lurar honom att döda en människa inför andra människor varigenom han blir till en måltavla även för polisen. Samtidigt har de låtit återuppväcka alla vampyrers urfader, Drake, efter att ha funnit hans grav i den irakiska öknen. En vampyr som kan byta skepnad och liksom Blade tål dagsljus. Fast å andra sidan får Blake oväntad hjälp av en samling andra vampyrjägare, bland vilka återfinns hans gamle medhjälpare Whistlers pilbågsförsedda dotter (Jessica Biel) och den sarkastiske Hannibal King.

Goda förutsättningar kan kanske tyckas, men handlingen visar sig snart nog vara under all kritik. Allt känns bara så… dumt! Man struntar lätt i de flata karaktärerna och det blir ändå aldrig särskilt spännande. Och ska man nu ha med alla vampyrers stamfader som en karaktär så kräver jag, ovillkorligen, att han ska vara bra mycket mer respektingivande än han är här. Nu känns han mest som ett stort ”jaha” då i princip inget hos honom andas vare sig uråldrighet eller makt. Fienden i Blade II var ungefär hundra gånger tuffare. Dessutom tycker jag inte längre att Wesley Snipes ser lika cool ut som tidigare, snarare ser han lite trött ut. (Men det kan förstås bero mer på att min smak förändrats än på något annat.)

Kan man bortse från handlingen bjuder Blade trinity dock på en del riktigt snygg action och överhuvudtaget har filmen en fin yta. Hannibal Kings sarkasmer tillför sedan också lite comic relief som känns välbehövlig när nu inte handlingen fungerar bättre än den gör, till vilket kan läggas filmhistoriens mest överraskande vampyr. Personligen är jag dessutom väldigt förtjust i Parker Posey som en av vampyrernas ledare, fast det är förstås ett ganska subjektivt plus i kanten då hon är en av mina favoritskådespelerskor. Filmen är i vilket fall inte helt hopplös. Bara nästan.