Att samla på saker är kul. Det finns många olika saker man kan samla på. T ex porslinselefanter eller filmer med riktigt, riktigt dåligt slut. Om du råkar vara en samlare av det sistnämnda bör du sluta läsa här för att istället omedelbart införskaffa Black and White. Du kommer inte att bli besviken. Om du inte samlar på filmer med riktigt, riktigt dåligt slut gör du antagligen också bäst i att sluta läsa, att istället börja på någon annan recension, av en film som åtminstone får en trea i betyg. Fast kanske har du redan läst alla recensionerna / sett alla bra filmer? Möjligen tillhör du liksom jag den kategori filmälskare som kan se en dålig film med behållning eftersom i alla fall några detaljer var helt okej. Då är det bara att fortsätta läsningen.

Black and White handlar om den nyutexaminerade polisen Chris O'Brien (Rory Cochrane, från "Empire Records"), en ung man med höga ideal vilken som sin första partner får Nora Hugosian, "the best", spelad av den tuffaste av alla tuffa Hollywoodbrudar; Gina Gershon (från "Showgirls" och "Bound"). Trots att hon är äldre, cynisk och misstänkt för en serie kallblodiga mord på andra klassens kriminella attraheras han av henne. Då hans känslor tycks besvarade slits han snart sönder mellan passion och ideal, för allt tyder verkligen på att hon är mördaren. Alla offren hade arresterats av henne bara för att inom någon dag åter vara ute på gatan, och hon saknar alibi. Mest övertygad om Noras skuld är dock före detta partnern, internutredaren Herzel (Ron Silver), vilken försöker använda Chris för att sätta dit henne.

Med andra ord en i grund och botten föga originell story. Om än inte utan potential. Tyvärr har regissören Yuri Zeltser, även om han nog verkligen försökt, inte lyckats ta tillvara på denna. Men helt utan kvalitéer är filmen inte. Dialogen är generellt sett välskriven med både rapphet och en del tänkvärt, Ron Silver höjer med sitt Al Pacino-liknande agerande klassen på alla scener han medverkar i och Gina Gershon har tillräckligt mycket utstrålning för att kompensera ett ibland bristfälligt skådespeleri. En riktigt bra scen bjuds man också på. Denna börjar med att Chris tränar bänkpress i polisens gym medan Nora står bredvid och han säger då nästan rakt ut att han tror hon är skyldig. Sedan ber han henne ta över skivstången eftersom han inte orkar längre, men istället för att göra detta lägger hon sig ovanpå honom med nacken blottad precis under denna, som han nu verkligen har problem att hålla uppe: "You see how much I trust you? Do you drop this thing I'll be in a wheelchair the rest of my life - or dead if I'm lucky. But you're not gonna drop it, are you? You see, 'cause I trust you. Do you trust me?" En kort scen som har all den intensitet filmen i sin helhet saknar.

Dessvärre saknar Black and White inte bara intensitet, vilket är något man till nöds kan vara utan. Skådespelarinsatserna är med ett fåtal undantag dåliga (några skrattretande dåliga), Rory Cochrane är helt fel i rollen som Chris, actionsekvenserna har ingen nerv alls och de logiska luckorna i handlingen är mer än lovligt stora. Detta sista lite ironiskt med tanke på att det genomlogiska schackspelet är en återkommande metafor i filmen, avspeglande sig i titeln.

Sedan kommer då slutet... Ett slut så oerhört dåligt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jag rekommenderar emellertid skratta. Filmen är helt enkelt inte värd dina tårar. Vissa intrig-element som tyckts hopplöst ologiska får förvisso sin förklaring, men nya ologiskheter uppstår och den psykologiska trovärdigheten som redan tidigare varit på låg nivå gör nu en riktig djupdykning.

Nä, vill du absolut se en polisthriller finns det många mycket bättre än denna. Att den får en tvåa i betyg och inte en etta beror på att det som redan konstaterats trots allt finns förmildrande omständigheter, och på att jag verkligen gillar Gina Gershon.