Den måttligt begåvade komikern Martin Lawrence spelar här Jamal som jobbar på en nöjespark med medeltidstema. En dag ser han en halskedja av guld flyta fram i vallgraven kring det fejkade slottet och då han sträcker sig efter den för att plocka upp den förflyttas han bakåt i tiden, till den äkta medeltiden. Fast givetvis kan han i början inte riktigt fatta detta utan tror sig ha hamnat i en konkurrerande nöjespark. En föreställning han bryskt tas ur då han bevittnar sin första avrättning.

Handlingen kretsar sedan kring en fördriven drottnings strävan efter att återta makten från den onde kungen, och Jamal får häri spela en viktig roll baserad på missförstånd om vem han är. Kungen tror att han är ett sändebud från hertigen av Normandie medan drottningens sammansvurna i det kungliga slottet tror honom vara en av dem. Och förutsägbarheten regerar givetvis oinskränkt. Vilket tyvärr även gäller för humorn. Ibland får den mig ändå att dra på munnen, men oftare får den mig att gäspa och otåligt titta på videodisplayen för att se hur långt det är kvar. Att Lawrence karaktär är så oerhört stereotyp gör mig knappast på bättre humor. Skrivs det verkligen inga andra roller för svarta filmkomiker än den som småkorkad men rappkäftad snäll kille från ghettot? Ingen annan än Eddie Murphy har ju någonsin lyckats med den!

En komedi man enbart blir på dåligt humör av. Usch!


Tack till SF för recensionsexemplaret!