Titeln syftar på Max Stuart, hälften vit och hälften australiensisk urinnevånare. Den 20 december 1958 ertappas han i närheten av platsen där en nioårig flicka hittats våldtagen och mördad. Den alkoholiserade tivoliarbetaren och halvaboriginen Max råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, och signerar sin "bekännelse" först efter att ha misshandlats och hotats av den rasistiska lokalpolisen. Den idealistiske fattigmansadvokaten David O'Sullivan (Robert Carlyle) blir till och med åthutad av både rätt och domare när han antyder att allt kanske inte gick rätt till vid "erkännandet", och stackars Max döms till avrättning genom hängning året därpå.

Den oerfarne David överklagar gång efter annan, dock utan framgång. Räddningen kommer i form av en Rupert Murdoch, en 27-årig journalist som just ärvt en lokaltidning av sin far, The Adelaide News. Jepp, vi talar om DEN Rupert Murdoch! Mannen som idag äger ett världsimperium inom media, och är moderna tiders William Randolph Hearst (ni vet, tidningskungen som kallades Charles Foster Kane i En sensation/Citizen Kane), fast så oändligt mycket större! Denne intresserar sig för fallet, kanske inte så mycket av idealistiska skäl som för chansen att ge både det högsta lagrådet - som ännu styrs av brittiska lorder - såväl som andra, mer regeringsvänliga tidningar en näsbränna.

Vägen till den allra sista överklagan är alltså inte spikrak, men som film är den det. Schematiskt berättas, med datum och allt, i vilken ordning allting inträffade och utkomsten av den ena eller andra överklagan, och det varken engagerar eller oroar. Det hela blir som ett TV-avsnitt från nån amerikansk TV-serie i rättegångsmiljö, dock utan de dramatiska och föga trovärdiga överraskningsvittnen dessa brukar presentera. Nej, trots att denna films rättsfall och den därpå följande processen alltså är autentiska, och tydligen fick konsekvenser för det australiensiska rättssystemet, är filmen varken spännande eller engagerande, och det är egentligen bara David Ngoombujarra (som föddes som David Bernard Starr...), i fjor aktuell i Kangaroo Jack och i år i Ned Kelly (visserligen i små roller, men ändå...) i rollen som den illiterate Max som imponerar. Charles Dance gör sin sedvanliga, fisförnäma engelsman, medan Robert Carlyle gör sin småstadsadvokat rakt upp och ner, utan någon större inlevelse.

Varför utvecklade filmmakarna inte de övriga spår som fanns tillgängliga, letade upp alternativa gärningsmän? Som det är nu blev filmen till en partsinlaga, låt vara att det står uppenbart för var och en att Max inte kunnat lämna in en sådan bekänelse, och att han med all säkerhet inte utförde den hemska gärningen. Men i slutet tycks även filmens regissör Craig Lahiff och hans manusförfattare Louis Nowra (som tillsammans gjorde Heaven's burning med Russell Crowe 1997, den sista film han gjorde innan han hamnade i Hollywood) tvivla, i alla fall att döma av slutscenen som mer känns som en brasklapp "om utifall att...". En eloge dock till Cezary Skubiszewski för hans ödesmättade musik.