Ni har helt säkert redan hört talas om den här filmen. Filmen där Nicole Kidman kysser en tioårig pojke. Men den som är ute efter någon slags mjukpedofili göre sig inte besvär, för det är verkligen inte mycket av den varan som bjuds. Och frågan är om någon annan heller borde bry sig.

Filmen handlar om Anna (Kidman) som tio år efter sin make Seans plötsliga död under en joggingtur står i begrepp att gifta om sig. Då dyker dock en tioårig pojke med samma namn som den döde upp och utger sig för att vara denne. I reinkarnerad form givetvis. Först avfärdas han ganska så bryskt, men snart visar det sig att han vet saker som bara den riktige Sean kunde ha vetat och Annas liv vänds upp och ner. Omskakad och förvirrad accepterar hon till sist att Sean verkligen är den han utger sig för att vara. Fast hennes omgivning, inte minst den tilltänkte nye maken, är fortsatt skeptisk. Och rimligen är även tittaren ganska så skeptisk, gentemot hela historien. Personligen finner jag den mest bara löjlig. Också bortsett från reinkarnation och kärlek som överlever döden har intrigen betydande brister i trovärdigheten.

Fast samtidigt med detta måste man beundra själva hantverket. Regissören Jonathan Glazer, en av allt fler med rötter inom musikvideoproduktionen (han gjorde bland annat videorna till Radioheads Street spirit och Jamiroquais Virtual insanity), visar upp ett beundransvärt handlag i denna sin andra långfilm. Fast han har förstås haft förstklassiga skådespelare att jobba med. Förutom Kidman även bland andra Danny Huston, Anne Heche, vår egen Peter Stormare och veteranen Lauren Bacall, i rollen som Annas mor. Cameron Bright som spelar den unge Sean gör också bra ifrån sig, för att vara barnskådis, men har egentligen bara ett ansiktsuttryck filmen igenom. Andra involverade som förtjänar att nämnas är fotografen Harris Savides, vars foto har en anspråkslös känslighet få matchar, och kompositören Alexandre Desplat. Synd att all denna talang inte kom ett bättre manus till godo.

Till sist kan jag sedan inte låta bli att fundera över möjligheten att göra en film som denna men med omvända roller mellan mannen och kvinnan. Antagligen hade det blivit ett ramaskri utan like filmhistorien…