Häromåret visade Sveriges Television Nick Broomfields intressanta dokumentär Kurt and Courtney (1998, där frågan om Kurt Cobains självmord i själva verket kan ha varit ett mord arrangerat hans dåvarande hustru och tillika rockstjärnan Courtney Love tas upp). Vid årets filmfestival i Stockholm är han tillbaka, den här gången med en kontroversiell dokumentär om morden på de berömda rapparna Tupac Shakur och Notorious B.I.G. (även känd som Biggie Wallace) 1996 respektive 1997. Den officiella bakgrunden till morden var en ihärdig rivalitet mellan de två framgångsrika hip-hop stjärnorna och tillika barndomsvännerna. Broomfield menar dock att någonting annat låg bakom, nämligen Shakurs skivbolag Deathrow Records (främst dess ägare Marion Knight) och korrumperade medlemmar i Los Angeles poliskår. I filmen anses det verkliga motivet för Knight ha varit, att Tupac ville lämna sitt skivbolag och att Knight senare mördade Biggie för att få det att se ut som en hämndaktion för det första mordet som begicks på hösten -96 i Las Vegas. Den briljante dokumentärfilmaren Nick Broomfield tar oss med långt ned i den amerikanska hip-hop industrins mörka avgrunder där narkotika och vapenaffärer hör till den dagliga agendan och där polismän låter sig hyras in för att utföra beställningsmord för inflytelserika gangsters räkning.

Med berått mod och en gnutta humor utmanar Broomfield mordmisstänka i intervjuer för att få sin tes bevisad. Dock har tesen, liksom filmen, många svagheter; den är till att börja med allt för konspiratorisk med sina hypoteser om att den federala polisen förvaltat sitt arv från J. Edgar Hoover litet för kärt och med stor sannolikhet kan ha haft ett finger med i Tupacs dödsskjutning. Med risk för att använda ordet ”naturligtvis” lyckas inte Broomfield styrka dessa påståenden och framstår mest som en paranoid journalist med en skarp kamera. Han försöker se saker som egentligen inte finns där, krampaktigt håller han sig fast i vaga uttalanden från privatdetektiver om att ditten och datten är ett genombrott i en redan allt för mörklagd polisutredning. Det är inte en överdrift att se Biggie and Tupac som hip-hopkulturens JFK (Oliver Stone, 1991).

Samtidigt är detta en bra och intressant film som lyckas underhålla sin åskådare under alla de 107 minuterna. Till skillnad från många andra dokumentärfilmare vågar faktiskt Broomfield intervjua de personer han väljer till sina filmer. Han går många gånger på djupet och drar sig inte för att luras för att få till en intervju om det så är inuti ett hårdbevakat fängelse. Detta måste man beundra honom för, liksom för hans val av originella och ofta spännande ämnen. Även om dessa alltid är allvarliga förefaller de också komiska, inte minst i denna film, vilket oftast är hans eget ”fel” med lustiga kommentarer bland annat. Tidigare har Broomfield gjort filmer om bland andra Margaret Thatcher och porrstjärnan Heidi Fleiss. Emellertid förefaller många av de intervjuer som förekommer i Biggie and Tupac som ganska överflödiga, till exempel de två rapparnas föräldrar, framförallt Biggies mor, som inte gör annat än att framställa sina söner som viktiga influenser i det amerikanska samhället.

Arbetsnamnet för denna film var för övrigt LA Story, vilket kanske säger en del om Nick Broomfields bild av Los Angeles.