En dag lämnas helt plötsligt en liten pojke utanför Sonnys (Adam Sandler) dörr. Då hans flickvän anser honom omogen får han snilleblixten att genom en adoption av det lilla barnet bevisa att han visst kan vara vuxen. Problemet är bara det att hans flickvän redan träffat en ny. Så där står han nu utan den minsta kompetens i hur man uppfostrar ett barn.

Humorn i Big Daddy är lite mer mogen än i andra Adam Sandler filmer. Och för en gång skull är inte Sandler det minsta efterbliven. Men är det roligare? Både och skulle jag vilja säga. Det är lite samma syndrom som inträffade med Jim Carey i ”Truman Show”. Man är så van att se dem som mentalt handikappade slapstickskådespelare att adoptionen blir en smula smärtsam. Nu är det å andra sidan ingen större dramatisk skillnad i Adam Sandlers skådespel men jag skulle nog vilja säga att det till trotts är en viss förbättring. Den lilla pojken är över förväntningarna bra och får säkert flera roller. Litet plus är ju förstås att var enda kvinna i publiken var mer än redo att själva adoptera honom om det bara fick chansen.

Vad som gör Big Daddy så rolig är alla de små biorollerna. Den illegalt invandrade varubudsmannen, uteliggaren (Steve Buscemi), lokala alkoholisten och de homosexuella kompisarna. Det är alltid lika kul att se Steve Buscemi biroller i Adam Sandlers filmer. Birollen i ”Billy Madison” är ju redan en klassiker.

Men Big Daddy är mer än en komedi, den innehåller en hel del romantik och lite drama till på köpet. Det här är inte en dålig film. Det är en lagom skön blandning av romantik och komedi, dialogerna är fantastiska och 80-tals anspelningarna super. Det är inte ofta man hör Van Hallens Jump i en 90-tals rulle (å andra sidan kanske det är bäst så). Ett minus dock för det urfjantiga slutet och en liten varningstext; är du i tjugofemårs åldern och börjar märka att flickvännen vill ta ert förhållande ett steg längre, gå för allt i värden inte och se den här filmen. Inom ett år kommer du garanterat att vakna fyra på natten av barnskrik.