Just när hoppet verkade vara ute om att någon någonsin skulle göra något vettigt av Elmore Leonards underhållande böcker efter decennier av fiaskon, hände plötsligt något i mitten av 1990-talet. Man lyckades plötsligt göra allt rätt och publiken fick lyckade filmatiseringar: Get Shorty, Out Of Sight och Jackie Brown. Tre riktigt välcastade, välskrivna och dito-regisserade filmer som tillhörde de bästa filmer som kom de respektive år de gjordes.

Konceptet verkar löjligt enkelt - man har en bra grundberättelse späckad med skruvade situationer och sköna karaktärer och sen är det bara att fylla på med skådespelare som kan göra karaktärerna rättvisa - och vips, har man en film av rang. Lättare sagt än gjort, dessvärre.

Historien om småskojaren Jack Ryan som börjar arbeta för domaren Walter Crewes och blir förförd av femme fatalen Nancy Hayes att bli inblandad i en kupp med $200 000 som "bara ligger och skräpar". Som jackpot innehåller historien just skruvade situationer och lika skruvade karaktärer. Det kan väl inte bli fel kombinerat med riktigt tunga namn i artilleriet?

Skådespelare som Owen Wilson, Morgan Freeman och Bridget Fonda-klonen Sara Foster i de främsta rollerna och Gary Sinise, Charlie Sheen, Vinnie Jones, Bebe Neuwirth samt Harry Dean Stanton som utfyllnad påvisar ypperlig casting. George Armitage låg senast bakom regin av den stencoola Grosse Pointe Blank och George S. Clinton och Jeffrey L. Kimball gjorde ett briljant jobb med att sätta stämningen i kusinen Wild Things med musiken respektive fotot. Pusselbitarna finns här, men de vill inte sättas ihop.

The Big Bounce är omöjlig att ogilla, men dessvärre lika svår att verkligen tycka om. Och det är så oerhört onödigt att det är något som inte stämmer, eftersom samtliga gör sitt jobb helt klanderfritt. Måhända är Wilson kanske inte helt rätt i huvudrollen och Sebastian Gutierrez manusbearbetning är kanske inte lika skarp som Scott Franks (Get Shorty och Out Of Sight) eller Tarantinos (Jackie Brown) - vilket förvisso lika gärna kan bero på att filmens korta speltid är ett resultat av filmtrimning av det större slaget - men bristen ligger snarare i att man inte lyckas knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt.

Precis som de flesta Leonard-filmatiseringar är det spretigt med många turer och stickspår i historien, men när alla trådar ska knytas samman, gör man det i något av det mest antiklimaktiska jag någonsin sett. I stället för ett crescendo mynnar filmen ut i ett enda stort blaha. Och i stället inser man att den skönt sliskiga drink man verkat fått serverad i själva verket är urvattnad med en trist eftersmak.