IMPORTFILM

Rike, snygge ungkarlen Francesco jobbar med att stoppa upp djur, och lever ensam med sin hushållerska Iris. Han har dock en vacker flickvän, Anna, vilket inte ses med blida ögon av den svartsjuka Iris, som går till nån sorts häxa som sticker nålar i en docka, vilket gör Anna sjuk och till sist dör hon. Utom sig av sorg gräver Francesco upp kroppen efter begravningen och skär upp den nere i källaren. Han rensar den som en fisk, och hjärnan suger han ut genom ett sugrör kopplat till en slang. Hjärtat käkar han upp, varpå han fyller upp henne med formalin eller vad det nu är för nåt, och stoppar henne i säng. Eventuellt har han också sex med henne.

Med sig i bilen har han en mullig och pårökt lifterska som insisterade på att få följa med i hans bil, och när hon vaknar och får se han lilla hobbyarbete i källaren, måste han givetvis döda henne. Iris hjälper till med att stycka kroppen och slänga den i ett syrabad i badkaret. Han lovar senare att gifta sig med den betydligt äldre Iris, på det villkoret att han får behålla Anna. Detta ser inte Iris som nåt problem (varför skulle hon göra det?), utan ställer genast till med förlovningsfest.

Något senare plockar Francesco upp en joggande tjej med stukad fot. Givetvis har de sex i hans säng, men när tjejen i fråga upptäcker att de inte är ensamma (Anna ligger intill), blir hon lite upprörd. Så Francesco slår ihjäl henne också och slänger in henne i pizzaugnen. Då visar det sig att hon inte var riktigt död, trots allt. Dessutom är nu polisen Francesco i hälarna.

Vad som av vissa betraktas som kanske Joe D'Amatos (1936-99) bästa film (vilket egentligen inte säger så mycket) tycker jag bara är en spekulativ variant på Wes Cravens Deadly friend från 1986. Bägge filmer handlar om att en kille vägrar godta sin flickväns död, och bägge går så att säga i moll, men D'Amato frossar dessutom i en orgie av sleazigt våld, låt vara väldigt nedtonat och sansat på ett sätt som får en att tänka på Henry - porträtt av en seriemördare (inga jämförelser i övrigt...), helt i onödan. Men det var ju det han livnärde sig på, sex och våld i kombination, ibland i formen av rena porrfilmer, oftast dock bara som mjukporr.

Som Anna ser vi blonda skönheten Cinzi Monreale, senare i Lucio Fulcis The beyond (1981) och The sweet house of horrors (1986), samt i Dario Argentos The Stendhal syndrome (1991). Och som den kalla Iris ser vi Franca Stoppi, som senare kom att göra två klassiska WIP-filmer för Bruno Mattei, nämligen Violence in a woman's prison (1982) och Women's prison massacre året därpå. För den i och för sig stämningsfulla musiken står Goblin (här åter kallade "The Goblins", precis som var fallet i Argentos Suspiria), men den känns något malplacerad här, och de har gjort otroligt mycket bättre musik än så, som i just nämnda Suspiria.