Herbert West är tillbaks. I fängelse har han suttit de senaste fjorton åren, men har trots detta inte legat på latsidan vad det gäller experiment. För att det inte ska uppstå kaos hos de försökskaniner (eller råttor i inledningen av denna film) som det gjort i hans tidigare forskning (se förlagorna Re-Animator och Bride of Re-Animator), försöker han nu att forska fram ett medel som kan stabilisera humöret hos de lik han återuppväcker.

Till fängelset kommer den unge läkaren Howard Phillips. Till synes en naiv pojkspoling som direktören Brando tror sig kunna snärja vid den järnhand han styr resten av kåken med. Akta dig för den där West, dock, han är en sån där som tänker för sig själv, varnar Brando sin nye förmåga. Själv skulle direktören helst vilja spänna fast alla i elektriska stolen och bespara skattebetalarna pengarna. Men Howard är inte så oskyldig som han ser ut. När han var i tolvårsåldern blev han tvungen att bevittna hur en haklös zombie slog ihjäl hans storasyster. En zombie återuppväckt av ingen mindre än doktor West. Så hans motiv för att komma till just herr Brandos fängelse spelar stor roll. Han besitter nämligen en spruta med det reinkarnerande medel doktor West en gång använde, men nu varit fråntagen i över ett decennium. Tillsammans med de experiment West har genomfört i fängelset om s k nanoplasmisk energi, finns nu alla ingredienser för att baka ihop ett stort zombiekalas bakom gallrena.

Brian Yuzna, vars första filmjobb var som producent till den allra första Re-Animator-filmen 1985, har åter tagit sits i registolen och verkar inte kunna sitta still. Skådespelarna är sådär helhjärtat frenetiska i sitt agerande som man inte kan tröttna på i B-skräckisar. Speciellt spanske Simon Andreu som fängelsechefen. Men dessutom lyckas Yuzna skapa en ganska skön reinkarnation av ett slitet tema. Den gudomliga makten över liv och död, stilfullt utövad av Jeffrey Combs kyliga doktor, och kampen däremellan passar sig väl på bioduken. Om han reflekterar över hur ofta folk dör på film, är det ju märkligt att de filmer där människor väcks till liv hamnar i skräckfilmsfacket. Nåja, det ju ganska blodigt också.

Vad det gäller just skräckisar, har jag ett ganska måttligt intresse. Mer förtjust i de filmer som likt Evil Dead-serien eller Braindead leker med konceptet, än de filmer som slafsar å det grövsta. På så sätt är Re-Animator i sin lekfullhet en filmserie som fångar min uppmärksamhet. Men om Beyond Re-Animator dessutom hade lyckats att vara så rolig som den försöker vara, hade det kanske också fallit mig i smaken. Det finns en hel del rent löjeväckande scener, t ex den omtalade, i vissa fall bortklippta, scenen med en råtta som fightas med en avklippt snopp, som mer känns filmstudentspexigt än roligt. Tyvärr inverkar dessa inslag av kass humor på den uns av spänning som ändå förekommer. Och för mig blir det som till en början verkade ganska lovande bli i behov av en av doktor Wests sprutor.