Otäck. Otäckare. Lucio Fulci.

Den numera avlidne (1996) italienaren tillhör en av de mer onskefulla filmmakarna som jag stött på. Hans vilda humör och närmast perversa fascination för lemlästande av människokroppar har gett honom en mytisk framtoning och en hängiven fanbase. Han har, sedan slutet av 50-talet regisserat åtskilliga filmer, oftast av en sämre karaktär och dessutom har många varit billiga plagiat av amerikanska succéfilmer. Herr Fulci nådde bottenträsket med den vidriga The New York Ripper (1981) som intar en topplacering vad gäller det sjukaste undertecknad skådat. De filmer han lär bli mest ihågkommen för är Zombie - Flesheaters, House by the Cemetery, City of the Living Dead och The Beyond. Intressant är att samtliga är gjorda mellan 1979 - 1981. En gemensam nämnare är också att dessa filmer innehåller någon form av zombieverksamhet. Som vanligt när det gäller italiensk skräckfilm har The Beyond flera alternativa titlar. Den italienska originaltiteln är L'aldilà och i USA lanserades filmen som Seven Doors of Death (med "amerikaniserade" förtexter där Fulci döptes om till Louis Fuller). Men det är som The Beyond de flesta känner igen den.

En ung kvinna ärver ett gammalt ruckel till hotell ute i Louisianas träskmarker. Vad hon inte vet är att hotellet är byggt på en av helvetets sju portar till jorden. Och att mörkrets krafter finns kvar i huset. Hennes dröm om ett nytt liv på hotellet blir till en mardröm när underjordens levande döda väcks till liv. Och så brakar rena helvetet lös. Eller nåt sånt.

Familjeunderhållningen The Beyond bjuder på blod, spindlar och zombies i typisk italiensk splattertradition. Som vanligt har Fulci filmat en massa lemlästning i extrem närbild. Ibland undrar man om han använder mikroskop för att zooma in blodiga kroppsdelar. Han har också en återkommande tendens att visa närbilder på uppspärrade ögon - och riktar ofta extremvåld mot ögonen. Det finns säkert någon psykolog som kan förklara detta fenomen.

En annan sak som man kommer att tänka på när man ser en film av Fulci är musiken. Oftast är skräckfilmsmusik väldigt hysterisk - särskilt under våldssekvenser. Men Fulci (och hans kompositör Fabio Frizzi) har valt en väldigt menlös (och sällsynt ickeupphetsande) musiktyp. Detta skapar en rätt märklig stämning. Men i The Beyond är just den tunga stämningen det största förtjänsten, så jag klagar inte.

Make Up-effekterna (av Giannetto De Rossi) är ibland ruggigt trovärdiga och zombiesarna är genrens mest skräckinjagande. En sak är säker: Fulci lägger ner mycket energi på skräckmomenten. Tyvärr finns inte samma tonvikt på handling och skådespeleri. Huvudrollerna spelas förresten av Katherine MacColl, David Warbeck och Sarah Keller.

Många menar att The Beyond är Fulcis bästa film och det kan jag hålla med om. Men för mig säger inte det så mycket egentligen. Fulcis talang var begränsad och intresset av honom har nog mer att göra med att hans filmer var spektakulärt våldsamma än att de var bra. Fulci spelade hela tiden i Allsvenskan medan hans värsta konkurrent Dario Argento höll till i Champions League.