Better things släpper inte igenom den minsta stråle solsken. Det är höst i människornas hjärtan och kanske även ute. Det är svårt att säga eftersom vi befinner oss i England och landet inte har samma skiftande årstider som Sverige. Här hemma klagar vi gärna på den mörka hösten, men vet att den sköna svenska sommaren alltid kommer åter. I Better things klagar människorna inte på något. De är bara försatta i ett tillstånd av depression och då talar vi inte om lågkonjunktur eller andra sociala fenomen. När brittiska filmer ska skildra verkligheten talar man gärna om diskbänksrelism, men den här filmen skiljer sig väsentligt från Ken Loach och hans gelikars alster. Därför bör man nog vara försiktig med den termen. Filmen utspelar sig inte i arbetarklassens hårda stadsmiljö och utan tar oss med till en liten håla på landet. Där har vreden blåst bort med nordanvinden och bara lämnat kvar sorgmodet.

En begravning anslår tonen för hela filmen. Några människor samlas för ett sista farväl av Tess Baker. Färgstarka blommor ligger så att de bildar hennes namn.  Hon blev bara 23 år, dog av en överdos. Även om hon inte orkade med tillvaron på jorden, så finns minnet och saknaden efter henne kvar. Better things skildrar tillvaron på den engelska landsbygden med mörka toner. Livets mening verkar gå ut på att förbereda sig på att hamna intill Tess Baker, sex fot under marken. Livet är tungt för alla i filmen oavsett vilken generation de tillhör. Filmen rör sig mellan sexfrustrerade tonåringar, knarkande tjugoåringar och bistra pensionärer. Där finns också Gail som lider av torgskräck och vägrar gå utanför husets väggar. I ställer fördriver hon dagarna med att läsa romantiska böcker och skriva ner sina funderingar om livets smärtsamma villkor. Gail saknar kärleken, men har liksom filmens övriga karaktärer svårt att acceptera den. Det är därför Tess knarkande pojkvän först efter hennes död inser hur mycket han älskar henne.

Regissören Duane Hopkins studerade en gång i tiden konst, men gick över till film och Better things är hans debut. Han är mer intresserad av att redovisa människornas tillstånd än att berätta någon riktig historia. De olika karaktärerna spelas alla av amatörer. Några av dem är tidigare drogmissbrukare, vilket skänker filmen realism. Däremot händer det inte särskilt mycket och filmen flätar aldrig samman de olika karaktärerna. De är och förblir isolerade varelser ute på landsbygden. Better things är en blytung film som jag har rätt svårt för, även om den vidgar perspektiven på landsbygden något. Duane Hopkins experimenterar friskt med ljudet, men den tungsinta stämningen är alltför monoton för att han ska lyckas väcka mitt intresse. Dessutom irriterar jag mig på att han väljer att visa närbilder på knarkarnas injektioner. Jag har sett bilder på kanyler i armvecken många gånger förr och förstår inte vitsen med att exponera dem ytterligare några gånger. Hur mycket realism Duane Hopkins än eftersträvar, så kan dessa bilder inte bli något annat än klichéer.